Westerbacka Story

Jag gick en tur i matbutiken och råkade få syn på en förpackning med kladdkakspulver. Jag läste inte vad man behövde till, men alltså hallå, kladdkakspulver??? Finns det nånting mycket enklare att vrida ihop – utan kakmix?
Min kladdkaka består av

Okej, nu inser jag ju att om man inte har några av ovanstående ingredienser hemma och ska köpa alla så blir det ju en del över och då kan det va behändigt med kakmix. Men ändå. Det är mest torra ingredienser som håller i evighet och vem har tänkt sig ett liv utan flera kladdkakor nånsin? Så forfarande, KLADDKAKSPULVER???

Moster Helga är min favoritmoster bland mammas mostrar. När hon kom och hälsade på mommo på sommaren så var hon lika glad i att simma som jag. Hon kom gärna med till träsket (insjön här bredvid) och  där plaskade vi båda lika glatt. Oj så det var roligt när hon kom! Och det där pillemariska leendet hon hade, som jag minns så väl, det har hon än!

I en syskonskara på tretton är Helga den yngsta och hon är den enda som ännu lever. När hon var fem år flyttade hon till sin 21 år äldre syster som bodde i Helsingfors, för deras pappa hade dött något år tidigare och mamman var sjuklig och dog ett år senare. Vid 19 års ålder flyttade Helga till Nokia och där har hon levt hela sitt vuxna liv men ändå är bandet till Nagu starkt. Helga är numera änka men har två döttrar och flera barnbarn.

 

Vi var en liten delgation på 5 personer från Nagu som åkte iväg och uppvaktade moster Helga. Hon hör lite dåligt men humöret var det inget fel på. Dottern Irma hade ordnat med fest och två dragspelemän underhöll med gamla godingar. Det ryckte i benen på oss allihop, även på moster Helga, när spelmännen spelade polka och shottis. Blommor och choklad, skärgårdslimpa och sång var gåvorna vi hade med oss. Jag sjöng några sånger och till slut ville moster ännu höra Slumrande toner. Hon sa att hon inte kan sjunga längre men att hon gärna bläddrar i ”Vår sångbok” och då hör hon sångerna inom sig. Det är ju så att de sånger man lär sig som barn och ung har man med sig hela livet!

Jag återkommer till kyrkgången igårkväll.

Jag hade kanske inte kommit mig för att efter jobbets två gudstjänster ännu gå till hemkyrkan på kvällen om jag inte blivit vidtalad att sjunga i gudstjänsten. Det blev två sånger jag sjungit förr men nog tusan lyckades jag bli lite nervös för det. Den första sången gick inte så jättebra för jag var spänd i kroppen men vid den andra lossnade det. Jag lyckades inte riktigt få luften att räcka till i alla fraser men på det stora hela är det ljust och långa bågar.
Nagu kyrka har en fantastisk akustik och det var ljuvligt att åter få sjunga i min hemkyrka. Akustiken bär så att det blir lätt att sjunga. Här kommer inspelningen av den andra sången, Där rosor aldrig dör, med en speciell hälsning till alla er som mist någon kär under året.

 Det är underligt hur bra jag alltid mår efter att ha sjungit en stund, oberoende av om det är ett uppträdande eller bara för min egen skull. Det är ju bevisat att körsång är hälsosamt och jag vill påstå att all sång är bra för kropp och själ.

Jag satt i kyrkan och såg på alla ljus som tändes för de som gått bort sen förra årets allhelgona. Det var många jag kände som nu representerades av ett tänt ljus. Det kan gå så fort när någon slinker iväg från den här världen och man är inte alls beredd på det.

Det här året är det ingen riktigt nära som gått bort men ändå en hel massa härliga mänskor jag saknar. Det tändes ljus för klasskompisens mamma, för den gamla kyrkvaktmästaren jag minns från barndomens kyrkogång och hans fru, för skolkompisens pappa som jag åkte fraktbåt med, för kulturbäraren jag beundrade och faktiskt gestaltat i en revy och för många andra kända och okända människor. Det försvinner människor jag inte skulle vilja sakna men så är livets krets att vi alla en dag går bort. Som tur är kommer det nya människor att lära känna som berikar ens liv.

Nu är klockan slagen och det är dags att annonsera vinnaren i utlottningen. Jag skrev allas namn på en lapp och vek alla lappar lika. Lapparna placerades i en stor skål och den enväldige, opartiske domaren Pasi fick uppdraget att dra den vinnande lotten. Han drog en lott och sen bad jag honom dra två lotter till för jag tyckte det behövdes tröstpris också. Så när alla lotter var dragna öppnade jag vinnarens lott och på lotten stod namnet…

För att fira mitt femtionde inlägg i den här bloggen håller jag en utlottning bland alla som kommenterar det här inlägget! Vinsten är den här lilla härliga kärlekslyktan och tid att kommentera ger jag till söndagkväll kl 18.00.

P.S. Kommentarer på Facebook räknas inte!

Idag fyller pappa år så jag vred ihop en bukett åt honom. Rosorna köpte jag via min gamla arbetsgivare och resten plockade jag i naturen och i gömmorna. Det är alltså blåbärsris, vass, björkris, lin och lite glittetråd som fyller ut buketten.

I morse när jag körde till jobbet körde jag genom Kyrkbacken där det var stort pådrag med brandbilar eftersom Moritz Erikssons butik brann. Gissa om det harmade att jag inte råkade ha kameran i bilen som jag ofta har? Varför var den hemma just idag? 
Så, det blev inga bilder av det brinnande huset och de modiga brandsoldaterna… Äsch.

Idag tog jag syrran med till stranden och fotade henne. Hon var nog med på notrena och poserade glatt medan jag knäppte av bilder på löpande band, nämligen 240 bilder på 50 minuter! Det blev åter en gång en hel massa dåliga, oskarpa, felexponerade bilder men också några helt okej bilder. Här kommer ett urval.

 Den här svartvita bilden var underexponerad men efter lite redigering blev den ganska bra som svartvit.

Jämför första och sista bildens ljus. Det är 50 minuter mellan bilderna och solen sjönk betydligt under den tiden.

Ryktet visste berätta att någon begått självmord i Pargas, ett rykte som nu visar sig vara ogrundat, tack och lov! Men, eftersom det finns en historia av ungdomar och vuxna som begått självmord i stan går diskussionens vågor höga på sociala media. Vad ska man göra för att få slut på dessa tragiska händelser? Någon ondgör sig över att staden inte anställer en specialungdomsarbetare istället för den som avgått då ungdomarna bevisligen mår så dåligt. En annan ondgör sig över att det anställts en projektledare för att utveckla en slumrande centrum så pengarna skulle behövas på annat håll.
Jag förstår båda åsikterna och det kan tyckas som att man kan ställa dessa två tjänster mot varandra men jag ber om att få vara av annan åsikt.

Tänk lite längre. Visst det behövs någon som arbetar med ungdomarna just nu men det behövs också någon som arbetar med att utveckla centrum. På vilket sätt hänger ett utvecklat centrum ihop med ungdomarnas mående? Om man har ett välmående centrum med folk som rörs och spenderar pengar gör det att stan känns attraktiv och folk flyttar möjligtvis till stan. Inflyttare och företagare som det går bra för betalar skatt och stan blir rikare än tidigare. När centrum är levande finns det flera företagare som satsar på kvällsöppet där även ungdomar kan trivas och det finns flera arbetsplatser, även för ungdomar. När stan mår bättre mår ungdomen bättre även om det fortfarande finns invånare som mår dåligt, både unga och gamla. De här personerna behöver stöd och när stan har större skattinkomster finns det mera pengar för att stöda dem som behöver det. Sen finns det alltid människor som faller genom stödnätet och ser självmord som enda utvägen. Det hade kanske inte behövts några märkvärdiga saker för att rädda dem men de fick inte den hjälp de skulle behövt just då när de skulle behövt den som mest.
Så min slutsats är att vi alla behövs. Tjänstemän, donare, frivilliga, grannar, vänner, ungdomar, medelålders och gamlingar, varenda en behövs för att vi tillsammans ska bli bättre, må bättre, ha det bättre. Vill du hjälpa till? Ta på dig en positiv inställning och gå några steg extra utan att nån ber dig om det!