Westerbacka Story

Jag har på senare tid börjat fundera på hur facebook förändrar mitt liv, för det gör det. Förändringen sker i att jag kommer närmare mina fb-vänner, vänner som jag inte egentligen haft nån större kontakt med i det vardagliga livet. Jag känner att jag får flera vänner och nya vänner, bekantskaper blir till vänner.
Det är inget jag klagar över, tvärtom, det är roligt att upptäcka att det finns människor som tänker på mig, vill prata med mig, vill umgås med mig! Livet blir rikare.

Så med denna lilla fundering vill jag tacka alla för ett trevligt år som gått och önska ett gott nytt år som är på kommande!

Annandag jul. Äntligen över. Pust.

Jag hade så gärna åkt bort över julen i år och det kändes hela helgen. Jag har inte haft julstämning och jag har ätit för mycket. Burp och usch. Helt enkelt en bortkastad jul för min del. Nu ser jag fram emot att vi går mot ljusare tider och kanske jag hittar lusten att göra några livsstilsförändringar? Tänk om jag kunde sätta den här överätna-burp-känslan på burk och ta fram den senare när godissuget sätter in? Det skulle göra susen, jag lovar!

Idag, sista lediga dagen av 6, har vi bränt riskor på gården och det var riktigt skönt att bli av med gammalt skräp. Det blir så mycket snyggare när man får städat upp sånt som ligger kring backorna, även om det bara är torra kvistar i skogskanten. Men, var tog dessa lediga dagar vägen? Inte är de lediga för mig när jag är hemma. Det ska städas, diskas, bykas, lagas mat och allt möjligt och omöjligt – det är INTE ledigt. Ledigt är att bo på hotell och få gå till dukar bord varje gång, inte behöva städa, bädda eller bry sig om någonting alls. Att bara vara, det kan jag bara nån annanstans än hemma. Så är det bara.
Känner mig gnällig som bara vad men ärligt talat är jag besviken på min ledighet, så därav gnället…

Återkommer när jag känner mig mindre gnällig.

Somliga räknar att det är tio dagar kvar av den härliga jultiden med stämning och mys.
Andra räknar att det är tio dagar kvar av förberedelser och sen är det äntligen jul.
En del räknar att det är tio luckor kvar tills tomten kommer med härliga efterlängtade klappar.
Några suckar och räknar att det är tio dagar kvar av eländet och sen är det snart över.
Jag räknar att det är tio dagar till julfirandet och undrar när min julstämning ska infinna sig…

Jag har i år avslutat stressen från tidigare år med att göra kopiösa mängder julgodis som jag sålt på marknader och via bäställningar. Nu har jag inte gjort en endaste en julgodis och det är skönt och stressfritt.
Jag tittade i kalendern i november och konstaterade att jag har många, långa lediga dagar i december för att pynta huset och mysa av julstämningen men av det har det inte blivit nästan nånting alls.
Jag sitter och känner mig lite tom och förundrad. Och nog lite trött.

I november var jag sjukskriven två veckor för utmattning och jag var verkligen långt över gränsen trött för det tog mig flera dagar att ta igen mig ens lite. Jag har aldrig mått så dåligt och varit så slutkörd. Hela kroppen skrek stopp och jag orkade ingenting. Nu känner jag att det ligger kvar i kroppen som ett envist litet virus och jag blir lätt trött. Jag har behövt mina lediga dagar för att vila och komma ikapp med studier och normalt hushållsarbete så det har inte funnits tid och ork till pyntande. Jag hoppas att det skall infinna sig lite julstämning bara jag får ett par dagar ledigt nästa vecka och sen efter det har jag ännu många dagar julledighet att se fram emot.

Igår firade jag självständighetsdagen med att sjunga på Grannas, serviceboendet/åldringshemmet/vad-tusan-det-ska-kallas… Det är rörande och bedrövande att se dessa gamla som samlats i matsalen för att fira. Många, många var människor jag minns som livliga, handligskraftiga personer men nu berövade på sitt minne och sin värdighet. De, vars kroppar slitits ut har jag lättare att se, de har sina tankar och personligheter kvar även om kroppen inte längre orkar. Det groteska är när kroppen är funktionell men det är ”tomt i skallen”. En man satt och såg sig omkring med en aning förundrad blick. Han verkade inte förstå var han var eller vad det var som försiggick. Jag minns honom som en pratglad, humoristisk man med oändliga historier att berätta. Det känns så sorgligt att se hur han är frånvarande trots att han är kvar.

Samma dress fotad i augusti

Jag sjöng Finlandia-hymnen, Svanen, Slumrande toner och Kotimaani ompi Suomi och min publik lyssnade uppmärksamt och några sjöng med där de kunde texten.
Med mig hade jag Josefin som är en härlig tjej och underbar pianist. Det är så skönt att sjunga när man har en pianist som man kan lita på och stöda sig mot.
Den här gången spelade jag inte in sångerna så jag kan inte bedömma dem efteråt men min känsla är att det gick okej. Inte så där superbra och inte dåligt, men helt okej. Huvudsaken är att publiken är nöjd och det var de. Ja, och så hade jag dragit på mig min knallblåa långklänning med glittrande schal till så de fick se lite festklädsel på samma gång. Det händer knappast så ofta och piggade kanske upp lite.

Jag är glad att få fira självständighetsdagen med att glädja andra med min sång. Det är mitt sätt att bidra till tacksamheten gentemot alla de som gjort så mycket för att jag ska få leva i ett fritt land i sådant överflöd som vi gör.

Jag vet inte vad det är med Stockholm som drar mig dit. Den stan känns magisk på nåt sätt. Jag drömmer om att nångång få bo där några månader, längre än så tror jag inte att jag skulle orka för jag är ingen storstadsmänniska. Men jag skulle vilja ha tid att bekanta mig med stan på riktigt. Jag tror det skulle skaka av magin och visa mig det vardagliga, vanliga. Nu är det ju en dag per år ungefär, som jag är i Stockholm och då behåller stan sin magi.

Den här gången var det en vanlig onsdag i slutet av november. Julskyltningen hade kommit igång och på Gamla Stans Stortorg var det julmarknad. Jag började dagen på Söders höjder och jag traskade omkring och njöt av stan i gryningen när stockholmarna drog iväg på jobb och till skolor. Jag var ledig och kunde gå mot strömmen. Härligt!

Inget hade öppnat än så jag gick och gick och beundrade stan. Åh, vilken utsikt över stan och alla kyrktorn! En minaret vid moskén hittade jag också. Skönt att se att olika religioner får stå sida vid sida i stan. Jag hoppas innerligt att det fortsätter så utan strid och gräl! 

Uteserveringen var också stängd men här hade jag kunnat stanna en stund för att sitta och filosofera. Men, i november är det inte så varmt att sitta stilla på en bänk så jag gick raskt vidare.

Stockholm. En klassisk vy över stan, fotad från Katarinahissen som jag inte åkte. Jag gick ut över Gondolen och tusan så det blåste! Men utsikten, åh, den utsikten!

När jag nådde Gamla Stan höll bodarna på att öppna. Det var julmarknad och i ett stånd trängdes tomtar i långa rader. Åh, de var så söööta!
Jag hade för avsikt att fota människor på stan men plötsligt kändes det inte alls rätt och jag fegade ur. Trots att jag kunde ha dragit på turist-kortet och betett mig hur fjantigt som helst. Så jag fotade bara tomtar och vyer.

Så gick jag vidare mot slottet. Där bredvid ligger Finska kyrkan och i den finns en Schwahn-orgel. Ett syskon till den orgel som finns i Nagu kyrka. På plakatet vid dörren läste jag att de har öppet varje onsdag mellan 11 och 12. Äsch, tänkte jag, typiskt att det bara är på onsdagar och idag är det ju… ONSDAG! Jippi! Om en stund kan jag gå in och titta!

Jag vandrade vidare mot shoppingens centrum och på vägen såg jag en väldigt fin lykta. En sån sku man ha!
Det är väldigt fina stenhus längs gatorna i Stockholm och man kan se att här har det bott rika människor. Inte för intet är Stockholm huvudstad och har så varit sen 1436! Under flera hundra år var det även Finlands huvudstad och mentalt känns det lite så för mig än idag. Jag har inte alls samma förhållande till Helsingfors. Jag har ju varit mera sällan där än i Stockholm!

I Stockholm kan man skirnna mitt i stan redan nu innan isen lagt sig på Strömmen. Här susade några ivirga motionärer runt, runt, runt statyn. Det såg riktigt roligt ut!

NK hade fantastiska julfönster. Kreativiteten har det inte varit nåt fel på bland konstruktörerna till årets skyltning. Det var skojigt och underfundigt gjort.

Mörkret lade sig över stan igen. Det här året har man satsat extra på juldekorationerna av stan. Det är miljoner små led-lampor som lyser upp Stockholm i vintermörkret. Det är verkligen vackert! Trots den vackra belysningen var det dags att söka sig mot terminalen. Jag gick tillbaka till Gamla Stan fast föttren nu värkte som om skorna var försedda med knivar. Hårt underlag och inte världens bästa promenadskor hade gjort sitt, mina fötter vägrade samarbeta mera.

Sitter i terminalen och väntar på att få gå ombord på Viking Grace. Det är intressant. Jag sitter bland hundratals människor och att iaktta människor är en fantastiskt underhållande sysselsättning.
I morgon är jag i Stockholm och jag har kameran med mig så jag ska njuta av lite ”fota-folk-på-stan” utöver shopping och sightseeing. Det är nog så avkopplande det här. 🙂

Jag har suttit och bläddrat lite i inredningsbloggar. I butiken kastar jag ett öga på alla fina blanka tidningar med julstämning på pärmen. Jag skulle så gärna vilja ha lite ombyte och lite mysig stämning i huset. MEN. Här hemma går jag och undrar vad jag egentligen ska med alla mina saker till. Jag har för mycket saker. Jag har skåpen fulla, knutarna fulla, hela huset är överfullt känns det som.
Jag fösöker plocka ihop i lådor för att föra till loppis och sälja bort, men det går trögt. Jag är en hamster som har svårt för att släppa taget. Jag har samlat trygghet i att ha en massa saker. Trygghet av saker – hur dum får man bli egentligen? Jag skulle verkligen behöva rensa, göra mig av med, blunda och slänga ut… Suck.
Jag har lagt mig på väntelistan på ett loppis men Gud vet när jag får en plats där… Och sen när jag får platsen ska sakerna köras dit, märkas och prissättas och båset upprätthållas under hela försäljningstiden. Uff vad det känns jobbigt.
Det är fel årstid att ha gårdsloppis eller ”garage sale” men i somras orkade jag inte ta itu med det så nu står jag här med alla mina saker och undrar hur jag ska få rensat ut knutarna. Förstås skulle jag kunna packa ihop allt och föra det till Missionsboden och inte behöva tänka på det mera. MEN. Jag har ju nångång investerat pengar i alla mina grejer och lite skulle jag vilja ha tillbaka.
Ja, inte för att köpa nya grejer utan för att kanske kunna resa bort. Eller. Jag skulle vilja köpa ett objektiv till. Och. Jag har en skruttig liten bastubyggnad som är i akut behov av grundremont eller så får jag snart bränna upp kåken. Och till en remont går det ju många slantar… Så, nog finns det hål att stoppa pengarna i. Det finns det ju alltid.

Min skruttiga gamla bastu

Ja förresten. Att hamstra på sig är ju bra för det kan bli sämre tider. Man vet ju aldrig. Det kan vara bra att ha…
Suck.

Ikväll har jag sett en spännande film, Gravity, med Sandra Bullock och George Clooney. Den är faschinerande i fråga om antalet skådisar. Det är bara Bullock och Clooney och 5 röster! Alldeles fantastiskt att kunna göra en långfilm med så liten grupp, en Hollywood-produktion med så liten grupp, och filmen är grymt spännande. Visst, okej, om man vill såga den så nog hittar man saker att hänga upp sig på, det hörde jag i salongen efteråt när en kille började rada upp saker som ”inte skulle funka i verkligheten”, men jag vill inte bry mig om sånt ikväll. Det finns så mycket mera som är bra som man kan ta fasta på för filmen är faschinerande på många sätt.

Temat är, åter en gång, kampen och att inte ge upp. Det kunde handla om vilken kamp som helst, var som helst, men det utspelar sig i rymden där kampen på liv och död är så extrem. Det gör det så kristallklart att man kan välja, välja att kämpa eller att bara ge upp, eller ja, välja att inte kämpa. Det är inte alltid lätt men på nåt sätt är det ändå alltid värt att välja livet.

Jag kan rekommendera filmen vare sig man gillar rymdresor eller inte. Det är fantastiskt fina vyer över jorden och handlingen håller dig fastklistrad från början till slut.

Jag hade svårt med finskan i skolan. Jag var jätteivrig att få börja lära mig finska när jag började trean men innan året var till ända avskydde jag lektionerna. Jag vill inte säga att jag avskydde språket, jag avskydde sättet jag skulle lära mig det på. Det fungerade inte. Inte på trean, och inte någonsin under alla mina skolår. Men jag visste att det var ett språk som jag behövde erövra. Jag valde att gå bilskolan på finska. Jag försökte bli bättre på detta krångliga språk. Jag fick mitt körkort men finskan var fortfarande knepig. Efter gymnasiet sökte jag till flera finska skolor och för säkerhetsskull en svensk. Jag kom faktiskt in till en finsk men när jag även kom in till den svenska fegade jag ur och valde den. Jag hade tänkt att en finsk skola kunde vara som ett utbyteselevsår, fast inom landet. Suck, att jag fegade ur! Tänk vilken erfarenhet det varit att dra iväg till den purfinska skolan! Men, jag är glad för den svenska skolan också, jag lärde mig en hel del där med, men inte finska.

När jag var 20 år köpte jag hus. Ett litet ruckel som kunde kallas renoveringsobjekt med potetial. Det var inte egentligen dyrt, så här när jag ser tillbaka, men då kändes det som ett jätteansvar. Jag band mig till hemknutarna och jag har inte ångrat mig. Det var mitt val men ibland undrar jag vad jag gjort om jag inte slagit ner bopålarna så hårt. Jag var ju så ung! Sen var det en hederssak för mig att klara mig och mitt lån. Jag jobbade lite här och där och träffade min man. Mitt ruckel blev vårt projekt och till slut hade vi gjort ett riktigt fint hus av det. Jag lärde mig en hel del under åren, till och med finska!

En ledig dag utan brådska och solen skiner från en nästan klarblå himmel. Då är det väl som upplagt för en skön promenad i skog och mark? Jag ville vidga mina vyer och gå i nån lite mera obekant skog så jag tog mig till Ernholm för där, bredvid skärgårdsvägen har det dykt upp en spång som leder in bland träd och vass. Nyfiket bestämde jag mig för att gå och se vart den leder.

Klickar du på bilden kan du se alla bilder i ett bildspel i större forma		t.

Stigen ledde längs Kyrkvikens strand och genom vassen såg jag Kyrkbacken med kyrkan, torget, butikerna, restaurangen och posten. Och jag svor för mig själv över vassen och tänkte att här skulle det behövas lite betande kreatur för att röja upp.

Vidare förde stigen mig in i skogen förbi en liten tjärn, eller är det bara en vattenfylld grop? Det har regnat mycket på sistone så kanske det bara är en grop.

Vår skog är vacker med raka furor och solen som leker tittut mellan stammarna. Mossan är mjuk under foten och i trädtopparna kan man höra fåglarna.

Upp för berget leder stigen och ett rejält rep hjäper en att hålla balansen. Det känns bra för mossan är så våt att det lätt blir halt. Och jag inser att jag inte längre är så ung för jag tänker på vad jag skulle ta mig till om jag skulle falla och skada mig. Hujedamig!

Halvvägs upp ser jag ett bekant tak mellan träden. Tänk vilken utsikt om inte träden skulle skymma!

Pust, det är en bit kvar till toppen. Och jag tänker åter på att gå försiktigt så jag inte halkar omkull. Jag skulle tycka det var fruktansvärt pinsamt om någon skulle måsta komma och rädda mig!

Uppe på toppen inser jag att jag varit här förr. Jag har varit här med klassen någon gång på lågstadiet. Skolan ligger inte så långt borta så vi gjorde en exkursion.

Här uppe på berget ligger en bronsåldersgrav! En stor stenhög högst uppe på berget. Utsikten är fantastisk men väldigt svårfångad på bild.
Det finns en skylt som berättar vad stenhögen är, men märker du vad som fattas på skylten?

På vägen ner för berget ser jag ett gammalt märke som visar vägen. Jag skulle gissa att det är Christine Bång och Stina Granqvist som i tiderna sett till attstigen blivit utmärkt.

På vägen tillbaka till bilen hälsar jag på en mäktig ek. Den är kändis och har varit i tidningen!