Westerbacka Story

Första kördagen tog vi oss från Stockholm till Göteborg och på nåt underligt sätt blev det jättetight med tiden till båten från Göteborg. Vi hann med trots att vi var en minut försenade till incheckningen. På båten över till Fredrikshamn kunde vi koppla av och äta gott så när vi kom fram till vårt övernattningsställe bestämde vi oss för att utforska Skagens norra udde och se solnedgången där. Det var det bästa vi kunde göra den kvällen. Det var overkligt vackert och jag kände mig otroligt lycklig över att ha fått se det fantastiska ljuset som Skagen-målarna vallfärdade till.
Andra kördagen körde vi från Jerup till Billund. Vi körde längs västkusten men den körningen var lite av en besvikelse då det var så höga sanddyner mellan havet och vägen. Vi förstod bra varför det var så för det var rätt blåsigt men utsikten var inget att hurra över. I Billund hyrde vi ett hus för två nätter och det var ett mycket trevligt ställe att bo på.
Tredje dagen spenderade vi på Legoland. Vi tog taxi till och från Legoland och konstaterade att det var billigt, bekvämt och smart för vi behövde inte fundera på parkering eller på att släpa med oss mc-utrustning. Legoland var en upplevelse även för oss medelålders. Många av oss hade ju drömt om ett besök där när vi som små läste Kalle Anka och såg reklamerna i tidningen. Bilder från Legoland hittar du i galleriet.
Fjärde dagen körde vi till Köpenhamn via slottet i Egeskov. Där fick vi bekanta oss med gamla motorcyklar och andra gamla fordon och dessutom besöka slottet och dess trädgårdar. Det var en rolig mix av utställningar och gammal kultur. Bilder från Egeskov hittar du i galleriet. Vi körde över Stora Bälts bro och det blåste ordentlig sidovind så jag höll krampaktigt i styret för att inte tappa kontrollen över min motorcykel. Spännande värre men vackert. Framme i Köpenhamn strosade vi längs Ströget till Nyhavn där vi åt middag. Man borde haft nån dag extra tid för att stanna i Köpenhamn och se mera av stan.
Femte dagen börjde med regn när körde vi över Öresundsbron och genom Skåne men ju längre norrut vi kom desto bättre blev vädret och innan Kalmar var vi torra igen. I Kalmar passade vi på att köra fram och tillbaka över Ölandsbron efter middagen så resan har varit en riktig ”bro-runda”.
Sjätte dagen körde vi från Kalmar till Stockholm. Vi körde E22 till Norrköping och sedan körde vi Utflyktsvägen förbi Kolmården. Det är en väldigt vacker och slingrig liten väg som jag verkligen rekommenderar för motorister! I Stockholm missade jag en avfart på Essingeleden och sen blev det ännu ett par felkörningar inne i centrum så vi snurrade på i över en timme för att komma till hamnen. Till slut kom vi rätt och trots dessa missar tackade gänget mig på Silja-båten med att bjuda på middag!

Här står vi i färjkö! Vi åkte färja från Agger till Thyborön.

Jag upplever att det är ganska tungt och ansvarsfullt att vara reseledare så jag är innerligt glad att ha haft tre vilodagar efter redan innan jag ska tillbaka på jobb! Men trots allt så har det varit en rolig och minnesvärd resa.

Efter en lång dag när vi kört från Stockholm tidigt på morgonen och var framme vid övernattningen rätt sent så bestämde vi oss ändå för att köra ut till yttersta udden av Skagen och se solnedgången där.
Det blev en magisk kväll! Det är så grymt fantastiskt vackert att jag inte kan beskriva det med ord. Jag är lycklig av att ha fått uppleva en solnedgång vid havet i Skagen.

Men i alla fall har jag paus från jobbet och det är inte illa det heller. 10 sköna lediga dagar framför mig och efter dem ska jag orka hela sommaren på jobbet. Huh. Men jag ser ju fram emot den låånga pausen från jobbet som kommer i höst och tröstar mig med den, när sommaren känns oändligt och jobbigt lång.

 

Nu ska jag packa smått och förståndigt för att få allt att rymmas med på resan till Danmark. En utmaning som heter duga för mig som alltid packar med en massa ”det-kan-va-bra-att-ha”-grejer. Det ska bli roligt att se vad de andra gillar resan som jag planerat. Jag har det ju lyxigt som fått välja var, när och vad – de andra får bara tacka och ta emot. För mig är det minst halva nöjet att sitta i vintermörkret och spana in rutter, sevärdheter, övernattningar och planera och boka. Nu har vi snart dagen D här och vi åker iväg. Följ oss på www.archipelagoriders.net!

Den här dagen har rymt stora känslor, både sorg och glädje. Jag började dagen med att följa Signe Erfors på hennes sista färd. Hon skulle ha fyllt 102 år den här sommaren så hon fick verkligen ett långt liv. När jag fick höra att Signe gått bort ringde jag ena dottern och frågade om jag fick komma och sjunga på begravningen, eftersom jag tidigare sjungit för Signe och dottern tackade ja. Vi kom överens om att jag sjunger sången ’Maan korvessa kulkevi lapsosen tie’ för den betydde mycket för Signe och det var den sången jag sjöng för henne flera gånger. Jag hade ju inte räknat med hur rörd jag skulle bli under begravningen… Jag måste gå in i sakristian medan prästen talade för att lugna nerverna och rösten men sen gick sången nog riktigt bra. Jag klarade till och med av att se att den andra dottern grät när jag sjöng utan att rösten brast för mig. Kände mig riktigt duktig i det ögonblicket. Huh, allt utsätter jag mig för!

Signes kista var speciell och otroligt vacker med ett spetsband.

Det var en vacker begravning med över 100 personer i kyrkan! Runt kistan blev blomsterhyllningen till ett blomsterhav och på minnesstunden lästes ett berg av kondoleansadresser upp. Signe var en verkligt speciell människa och när jag satt där slog det mig hur många människor som hon berört! Hon var en stillsam, ödmjuk och försynt människa med ett stort hjärta och med en orubbligt innerlig och varm tro. Jag är glad och tacksam för att ha fått känna henne. Hon är och förblir en förebild!

Efter minnesstunden plockade gubben upp mig och så fortsatte vi till studentkaffet och firade studenten Tommy. Hipp hipp HURRAA för Tommy idag! Glad och stolt över honom. Det är nog en så himla go kille, artig, snäll, hjälpsam och stilig som tusan. De som gnäller på ”dagens ungdom” har inte träffat honom. Det finns hopp för framtiden. Vill du se på bilder så får du klicka dig vidare till Kamomillas blogg, för faktiskt så knäppte jag inte en endaste bild av grabben eftersom jag visste att det finns nån som gjort det bättre.

Det är inte enbart så att det ligger vår i luften utan för mig även en del förändringar som är på kommande. På jobbet har mina förmän suttit och veckat sina pannor och funderat och pusslat för att få sommarens semestrar och vikarier att gå jämt ut. Det resulterade i att jag har gått med på att jobba på en annan arbetspunkt under 5 veckor den här sommaren. För, mina förmän konstaterade att det var enklast att hitta vikarier till jobbet i Pargas och omplacera mig. Under hela juli kommer jag att jobba i Nagu! Jag får kortare arbetsväg och varierande arbetsuppgifter och arbetsplatsen är ju bekant eftersom jag tidigare jobbat där under åtta år. Men otroligt nog så är det FEM år sedan jag slutade där så en hel del har ju nog förändrats. Det ska bli spännande att komma tillbaka för en tid.

Bilden är tagen i maj 2007, men nog är det sig likt än.

Uj, vad spännande det är men nu känner jag mig mogen att berätta om mina stora planer!

Sen när hösten närmar sig kommer nästa förändring och den är lite större. Jag har anhållit om alterneringsledighet och söker nu in till Åbo Akademi för att börja studera på heltid. Tidigare har jag studerat vid öppna universitetet vid sidan om jobbet men det gick så långsamt så jag bestämde mig för att satsa ordentligt. Mitt ämne är teologi och jag hoppas innerligt att jag blir antagen! I morgon ska jag iväg och avlägga urvalsprov och sen tar det ungefär två månader innan jag vet om jag blivit antagen. Urk, vad länge att vänta! Men om jag nu av någon outgrundlig anledning inte skulle bli antagen så tänkte jag att jag alltid kan fortsätta vid öppna universitetet. Så, studera ska jag när hösten kommer, oberoende av hur. Mera om mitt studieliv kan man läsa här.

Hade kameran med mig idag och tog några bilder i förbifarten. Men inser att jag skulle behöva vidga vyerna för fotograferandet. Finns lite för många bilder på kyrkor i mitt album… Fast idag fota jag ju lite annat också i närheten av kyrkan…

Den här bilden har jag ”fotat i tanken” många gånger när jag gått förbi den.Jag tycker att den är så beskrivande för Pargas. Boulaget trogen ända in i döden… Jag vet inte om de som ligger begravda just här var boulaget trogna eller om de ens haft något att göra med boulaget men jag tycker på nåt sätt att bilden är fin, med fabriksbyggnaderna i bakgrunden.

Varje vardag kl 14 tjuter varningssignalen för sprängningen som sker i dagbrottet. En gång hade jag en urnebisättning just kl 14. Vi gick till graven och när de anhöriga sänkt ned urnan tjöt hornet sin välbekanta signal. Jag tyckte det var lite störande just i den stunden men de anhöriga snyftade till och sa; ja, den döde jobbade ju på boulaget hela sitt liv så det här var riktigt passligt. En sista hälsning från jobbet.

Trappan upp till stigluckan kan kännas oändligt lång och den här bilden fångar den känslan.

 

Nära kyrkan ligger Hyddan, det hus där den svenskspråkiga barnklubbsverksamheten är inrymd. Idag var den så här inbjudande och vacker i solskenet och det spirande gröna.

 En ensam parkbänk i vårgrönskan. Här kan man sitta och filosofera eller förbättra världen med nån vän.

Det var de bästa bilderna från dagens bildskörd. Nästa gång ska jag försöka fånga något annat, någon annan miljö, lite mera liv och rörelse…

Man ska skriva när man har lust för det, säger somliga om bloggandet.
Men om man inte har lust på länge då? Ja, man kan ju förstås slänga in nåt inlägg med bara bilder om man inte vill skriva något djupsinnigt.
Men sen då? Man låter bara bli att skriva osh så glömmer läsarna bort en.
Eller, så skriver man ett knasigt litet inlägg om att inte ha lust att skriva något inlägg…

Jag har gjort det förr i nån blogg. Då skrev jag om att inte ha något att skriva om och det blev ett ganska långt inlägg. Det är ungefär som vi skämtsamt brukar säga om mammas väninna. När hon ringer fel tar samtalet bara 10 minuter…

Känner mig låst

Och så var det bilden. Det är viktigt med bilder i bloggen. För se, en bild säger mer än tusen ord. (Så varför skriver jag nånting alls då?) Bilden ska helst vara min egen, så blir det inget tjafs om äganderätt och publicering och grejs.

Så är den igång igen då, debatten om den fasta vägförbindelsen till Nagu…
Det är bra att den debatteras men jag hoppas innerligt att debatten kan behandla fast väg och tidtabellen för den och inte bli en polariserande debatt där vi spjälks upp i tre läger, färja, bro eller tunnel. Jag hoppas på en givande debatt där sakfrågor diskuteras och där fakta får stå bakom argumenten.

När jag besökte Replotbron och var jag mäkta imponerad och ordentligt avundsjuk

Jag vet inte var jag läste det men jag har läst att närservicenämndens ordförande anser att det är orealistiskt att lobba för fast vägförbindelse nu eftersom det knappast finns pengar att bygga den och i stället bör man lobba för utbyggd färjtrafik. Jag blev lite ledsen när jag läste det här och tänkte ”bakåtsträvare”. Om det inte finns pengar att bygga fast väg så finns det knappast pengar att utveckla färjtrafiken heller. När ska man lobba för fast väg om inte nu? Den börjar inte byggas i år och om vi inte lobbar nu så blir den aldrig av. Om man börjar planera bygget nu så kanske det börjar om fem år och då är förhopningsvis den allmänna ekonomiska situationen bättre. Dessutom har vi hört det förr, staten ska sätta igång stora byggprojekt när ekonomin är svag för att dels få ett förmånligare bygge, dels stimulera ekonomin.

Motorvägen mellan Åbo och Helsingfors är byggd med privata medel som staten sen köper på avbetalning, om jag förstått saken rätt. Det här konceptet är precis lika förnuftigt när det gäller byggandet av fast vägförbindelse till skärgården. Om det finns nån som är villig att investera och låta staten köpa det på avbetalning så varför inte utnyttja det alternativet? Då kan staten fortsätta budgetera samma summa som för färjtrafiken och ändå få en fast vägförbindelse.

Andra kursen gick av stapeln med färre deltagare men med samma iver och enerig. Trots vridande på klockan i natt så gick det som smort. (Klockvridande förtjänar ett eget inlägg som ingen vill läsa för det är mest bara fula ord…)

Jag steg upp i god tid och satte eld i ugen. 90 grader visade termometern i ugnen på morgonen så jag tänkte att en mindre brasa säkert skulle räcka. Under dagen insåg jag att det nog hade fått vara samma mängd ved på morgonen för att få upp värmen tillräckligt högt så att ugnen hade hållit god värme längre. Nu sjönk den relativt snabbt till medelgod värme, dvs ca 180-200 grader. Det blev ingen panik men det var lärorikt.

Igår kom jag på att det hade varit roligt att göra karelska piroger först i ugnen eftersom de kräver hög temperatur. På kvällen kokade jag risgrynsgröt och i morse gjorde jag rågdegen och kavlade ut den. På med gröten och så knep jag ihop pirogerna. De var alldeles underbart, ljuvligt goda och blev klara just passligt till lunchen. Vilken lyx med tomatsoppa och karelska piroger med äggsmör!! Mmm…

Med den här kurshelgen i bagaget så kommer jag nog att baka mera i min gamla vedeldade ugn. Det känns plötsligt som om det inte är så invecklat trots allt. Invecklat blir det ju sen när man gör det så sällan att man inte kommer ihåg hur man gjorde förra gången…