Westerbacka Story

Bara för att suga lite till på den härliga karamellen så måste jag blogga om det.
I Åbo Underrättelser tisdagen den 5 augusti stod att läsa  följande:

Det inte alls alla som får ett så offentligt tack för sitt jobb så jag får verkligen vara stolt.
Jag fick även många fina kommentarer och beröm direkt av Nagubor medan jag jobbade på gravgården under mina 5 veckor där. Allt värmer och lyfter. Nu får jag göra som Maria i julnatten och gömma allt i mitt hjärta och begrunda det. Tack alla för så många snälla, fina ord!

Idag sparkade jag lite boll med en liten kille och fick höra av hans mamma att han senare sagt ”Nette e kiva”. <3 Känns som en tumme upp där också! 🙂

Nagu kapellförsamlings kyrkokör heter Sankt Olofs sångare och är konstigt nog en liten damkör. Det har nästan blivit tradition att vi åker ut till nåt av kapellen i skärgården på sommaren och har en liten konsert. Förra helgen stuvade vi in oss i två av körmedlemmarnas båtar och styrde kosan mot Jurmo.

Kapten Maria är det skönt att åka med. Hon vet vad hon sysslar med.

…vi körde förbi Bränsskär…

Det var så härligt väder på havet!

Blev den här bilden misslyckad eller lyckad?

När vi närmade oss Jurmo möttes vi av algmattorna.

I Jurmo hamn fick jag se varför man talar om ärtsoppa. Nu förstår jag.

Kapellet där vi sjöng.

Ja, här kommer då bilden på de småtokiga tanterna. Eller borde man kanske säga halvgalna? Eller bara härliga? Vi har så roligt att det inte är klokt. Vi pratar i mun på varann. Vi berättar lite fräcka vitser. Vi skrattar så vi nästan kissar på oss. Vi hinner inte alltid riktigt höra på dirigenten. Vi har lite svårt att koncentrera oss på sångerna ibland men för det mesta sjunger vi riktigt vackert bara vi skärper oss. Vi är en väl sammansjungen grupp med röster som passar bra ihop. Precis som vi passar ihop som människor. Vill du höra hur vi låter ska du gå in på min youtube-sida och lyssna på t.ex. Tron är för mig… som vi även sjöng på Jurmo.

Vi fastnade alla på bild!

Vidunderlig, rofylld utsikt.

Nötöborna vinkar när de åker hemåt.

Det var nästan konstigt lugnt på havet. Bleke.

Det var redan kväll när vi kom hem igen. Det var en fantastisk dag och jag är så glad i själen över att ha fått komma ut på havet den här sommaren också. Eftersom vi inte har någon egen båt är jag verkligen glad över varje gång jag får komma ut på havet. Det ger mig ro. Det är balsam för själen. Ja, jag blir lyrisk när jag tänker på vad jag känner för havet!

Idag fick jag äran att fota en kompis lilla tjej. Jag frågade snällt om jag kunde få öva med att fota den lilla damen och min kompis var generös nog att gå med på det. Vi hade en riktigt trevlig stund på gräsmattan i skuggan och damen bjöd på ett soligt humör och mycket spring i benen.
Den här gången kände jag ingen press på att behöva prestera fina bilder så jag kunde slappna av och fota just bara för att det är roligt. Med de goda råden av min fotoguru bakom örat satte jag igång. Ställde in och rattade på kameran mellan varven. Det var ingen brådska och jag koncentrerade mig på att kolla in ljus och försöka pricka rätt med skärpan. Det är inte lätt att pricka rätt när fotomodellen inte är särskilt tålmodig och lugn utan hoppar och skuttar, vrider och vänder och leker titt-ut mest hela tiden.

 
Jag använde ett 50 mm objektiv och höll mig mest på f1.8 i skärpedjup för att få den fina effekten med suddig bakgrund. Lite rattade jag omkring och prövade andra skärpedjup och ISO-tal och snabba slutartider. Jo jag vet, för den icke insatta låter det som irriterande teknisk data men när man gått en kurs med min fotoguru så förstår man plötsligt så mycket mera och det blir mycket roligare att fota när man förstår hur man kan göra för att påverka slutresultatet. Man kan fota med auto-inställning men då får man nöja sig med bilderna så som det blir. Kan man använda manuella inställningar så kan man påverka så mycket mera (och klantta till det så mycket mera).
Väl hemma med bilderna i datorn gick jag genom dem och ser att ännu finns det mycket att förbättra och träna på men det blev också klart flera bilder som blev bra.

ISO 200 | f2.00 | 1/1600

Åter en gång var det EN bild som skiljde sig ur mängden. Den blev alldeles fantastisk, om jag får säga det själv. Men det var helt klart mera tur än skicklighet.

Jag kom att tänka på arvegods eftersom en god vän nyligen mist en äldre släkting och nu fått överta något av dennes tillhörigheter. Ja, jag tänker inte på stora ekonomiska arv utan på saker och ting som påminner oss om de som gått bort.
Jag har själv ärvt en fin servis efter min pappas kusin, som jag mig veterligen aldrig ens träffat! Den berör mig inte egentligen men jag har annat arvegods som jag är mycket glad över att ha fått ta hand om. Min mans mormors gamla väggklocka och kaffekanna är jag glad över att ha i vårt kök. För mig är de praktiska saker som fyller sin funktion utöver att de är en länk till en svunnen generation.

Världens bästa serveringskanna för kaffet

 Svärmor var även hon glad över att jag ville ha dessa saker trots att min man inte tyckte att de var så viktiga. Det känns bra att släktklenoder uppskattas, vårdas och får sprida glädje i ett nytt hem. Likaså är jag glad över de gamla härliga linnehanddukar som jag har efter mammas farmor och min mormor. Ja, egentligen är jag glad över alla praktiska föremål som får följa med i släkten och som påminner om människor som betytt mycket för mig. De här sakerna är ju handgripliga länkar till svunna tider. När jag rör vid dem vaknar minnen och människorna känns närvarande även om de varit borta länge.
Så min slutsats är att det inte är fel att glädjas över arv, inte när arvet är ett handgripligt minne som binder samman generationer. Fel, tycker jag, är när man gläds över vunna tvister där arvet blivit till en spricka i familjen. Eller när arvet blir till huvudsaken och när man väntar på att någon ska dö bara för att man ska komma åt arvet. Som en i trakten välkänd prost lär säga; ”det är bara världsliga ting” och såna tycker jag att man inte ska ställa framom människor och relationer.

Jag har det bekvämt och lyxligt jag. Utan att så och odla får jag skörda!
Mamma sådde basilika och insåg plötsligt att hon hade MASSOR som hon inte visste vad hon skulle göra av. Så jag tog gladeligen emot dessa massor och idag har jag skördat och tillverkat pesto.

Jag är allergisk för (eller heter det mot?) solrosfrön och följdaktligen solrosolja. I stort sett alla pestoburkar du hittar i butikshyllan innehåller solrosolja eftersom den oljan inte blir grynig när den står kallt. Kanske är den billigare än andra oljor också.

Vill jag äta pesto får jag göra den själv och jag använder mig av rejäl olivolja. För att den ska hålla fryser jag in den och då har jag ett rejält förråd att ta av under de långa mörka månaderna. Byttorna jag fryser in i är små platskoppar – du vet, såna man får smakbitar i eller dippsås på restauranger – och de rymmer ca ½ dl. Sen trär jag på en mini-minigrip-påse. Behändigt tycker jag. Idag frös jag in 25 små byttor och en liten glasburk ställde jag i kylskåpet för de närmaste dagarnas användning. (Det blev alltså ca 1,3 liter pesto!!)

Och så innan nån hinner undra över receptet så kan jag avslöja att jag använder ett jag hittat på nätet. Det är enkelt och jag kör allt i matberedaren, mortel skulle jag aldrig orka använda men jag förstår att det skulle ge en ännu bättre smak åt peston.

PS. Nästa inlägg blir inlägg nr 100 och då blir det lite spännande!

Vykort? 😉

Det är sommar och varmt och alla vallfärdar till Nagu. Ja, det känns lite så i juli, att ”alla” kommer hit. Vanligtvis brukar jag dra mig undan, krypa in under en sten och invänta att juli tar slut och Nagu återgår till sitt vanliga lugna jag men nu tänkte jag utmana mig själv och turista lite. Jag tog kameran med mig och gick på promenad från hamn till hamn, vi har ju faktiskt två nuförtiden! Jag började i gästhamnen och jo, jag förstår varför folk dras hit. Det börjar påminna en aning om en grekisk hamn med båtar, restauranger och små butiker.

Jag gick vidare till Södra hamnen och eftersom det var onsdag så var det bakluckeloppis på gång. Det var varmt och vackert och många försäljare i farten. En del köpare var det också och det verkade riktigt gemytligt och trevligt. Utbudet var lika brokigt som försäljarna och jag har hört att det fyndades.

 Själv köpte jag ett gammalt fotografi bara för att jag tyckte att det var så vackert.Vad jag egentligen ska med det till vet jag inte ännu. Men kanske det hittar sin plats vad det lider.

Jag gav mig tid att strosa och prata med vänner och bekanta och kände mig riktigt avslappnad. Lite semesterkänsla fast det var en vanlig vardagskväll. Jag har allt för ofta bråttom, bråttom, bråttom och ger mig inte tid att ta det lugnt. Kanske den här sommaren är sommaren jag lär mig att man inte måste vara så effektiv hela tiden? Jag har svårt att tro det men är redo att överbevisas…

Jag har idag haft nöjet att knäppa just etthundraåttiotvå bilder av en liten charmör som var på toppenhumör. Åh, han e så go!

Men fotografen. Håhhå.
Hon borde ta sig tid att jobba med sin kamera mycket, mycket mera för att få till de bilderna hon vill ha. Det var grymt roligt att ha en liten skrattgubbe framför kameran som glatt och nyfiket tittade rakt in i linsen utan den minsta lilla rädsla för hur han skulle bli att se ut på bild. Det blev att knäppa, knäppa, knäppa bilder utan ett egentligen veta hur de blev att se ut. För det gick undan. Inget sofistikerat riggande av kameran med funderingar på slutartider, skärpedjup och kompositioner när lilla herrn vände och svängde och rörde på sig mest hela tiden. Uff. Dessutom kände jag mig ju ändå lite stressad inför uppgiften att producera printbara bilder. Jag vet ju att jag inte är så proffsig, jag har bara en fin kamera. Men även en blind höna kan pricka nåt frö och ibland kan det bli nån riktigt fin bild i förbifarten.

Så med föräldrarnas tillåtelse presenterar jag den bild jag gillar bäst. Skärpan är just på rätt ställe och jag gillar att det är en så nära bild. Charmören ser samtidigt väldigt baby-aktig och gubbig ut, tycker jag. Tänk om det blivit etthundraåttiotvå bilder som den här!