Westerbacka Story

Det är samma sak varje år. I radion tutas ut att vintern överraskade bilisterna igen och på facebook drabbas feeden av snöskred. Bloggarna översvämmas av bilder på snöiga landskap och detaljer i alla upptänkliga vinklar. Det hjälpt inte, de flesta, ja nästan alla blir förtjusta över den allra första snön, till och med jag fast jag till lika suckar och tänker på alla månader vi har framför oss med detta kalla elände.

Den enda riktiga fördelen med snön, enligt min uppfattning, är det otroliga tillägget av ljus som den för med sig. Från mattsvart mörker och djupgrå tristess övergår världen i ett trollslag till att vara nytvättad, ljus och fantastisk. Ja, och så är det väldigt vackert med ett pudertäcke på alla kala grenar och sen när rimfrosten täcker björkarna med gnistrande kristaller blir jag lyrisk. Så jag gör som de flesta andra bloggarna och bjuder p några av mina ”titta snön är här”-bilder.
För fotointresserade erkänner jag att vitbalansen är åt skogen, men nu har jag lärt mig hur jag ska göra så nästa gång blir det fantastiska vita vyer.

Ett fönster utan gardin kan kännas naket men ibland är det svårt att hänga gardiner i ett fönster. Ibland behövs det inga gardiner för att fönstret vara är vackert i sig självt. Ibland är man lat, bland vill man inte göra hål i väggen. Det finns en massa orsaker för och emot gardiner. Jag gillar gardiner men nu har några fönster som är utan. Det ledde till lite nytänkande…

Det här är köksfönstret. När vi renoverade köket ville vi inte göra hål i väggarna för gardinstängerna så fönstren fick förbli nakna. Inte heller klätterställningen för gullrankan fick komma tillbaka där den tidigare varit på köksväggen. Gullrankan hade heller inte mått så bra där för det var för mörkt Så nu fick den flytta in i fönstersmygen och jag knöt upp den med band lite provisoriskt. Den trivdes bra och när jag skulle tvätta fönstren insåg jag att det behövdes en mera permanent lösning. Den gamla klätterställningens stänger hade jag kvar så jag kunde återanvända dem till en ny ställning. Det fick bli två krokar i taket på fönstersmygen, snöre (som egentligen borde var en vacker kedja men det hade jag ju inte hemma) och det gamla stängerna. Det blev en riktigt vacker gardin tycker jag.

På övre våningen har vi tre takfönster som är omöjliga att ha gardiner i. Vanligtvis behövs det inte heller men nu märkte jag att jag ju gjort en grön gardin där också. När jag tog in ampelliljorna från balkongen efter sommaren ville jag ge dem det bästa ljuset och det är just här vid takfönstret som det finns. De stortrivs och växer så det knakar. Hade jag förstått hur trevligt det är med takfönster när vi renoverade så hade vi haft flera!

Det är högsäsong för självmordskandidater, det vill säga svarta män och kvinnor just nu. När det blir skymning tycker de att de syns ”huuur bra som helst” och när det blir mörkt så tycker de väl att ”vad sku nu jag behöva synas för, jag ser ju bilarna”. I tätbebyggda områden finns det vanligtvis gatubelysning så ”där ser ju alla allting”.
Nu gäller mitt val av orden svarte man inte alls speciellt mörkhyade personer, de flesta är i vårt land väldigt bleka i skinnet, utan det handlar om personer som inte har reflexer på sig. Det är fruktansvärt viktigt att ha reflexer för hur bra jag än ser i skymningen så syns jag inte för andra i trafiken. Jag vet att jag predikar, men jag är inte ensam om det. Vi är många som är oroliga för att andra människor inte förstår hur svårt det är att se fotgängare och cyklister i trafiken när det är mörkt.
Jag har själv ett minne av att köra på landsvägen i ca 80 km i timmen och plötsligt, bara någon meter framför mig, ser jag en svart figur. Det var en man som var ute på promenad och jag såg honom inte för han hade inga reflexer på sig. Jag fick verkligen hjärtat i halsgropen av förskräckelse! Nu åker jag ganska mycket buss och ofta när jag sitter framme i bussen kan jag iaktta hur otroligt svårt det är att se en person som står stilla på en busshållplats. Reflexer, lampor och rörelse är nyckelorden!
Jag avskyr saker som hänger och slänger när jag rör mig så jag vill inte använda de traditionella reflexerna som man har i ett snöre fäst någonstans utan jag föredrar att lägga till reflexer på mina kläder. En del syr jag fast, andra limmar jag – vad som nu råkar vara enklast.

Så här ser reflexmaterialet ut som jag använder.

Sen vill jag ju också att det jag har på mig ska vara snyggt. Det behöver inte vara tråkiga reflexdetaljer och de ska definitivt passa plagget. Min gamla vinterrock var tråkig i sig själv så den piffade jag upp med reflexdetaljer. Jag hittade symbolerna i datorn, gjorde dem stora och printade ut. Klippte ut dem, ritade konturerna på reflexmaterialer som var självhäftande och klippte ut dem. Sen klämde jag fast dem på tyget och de sitter där än! Trots några tvättar och lång användning. Dessutom blev jackan unik, ingen annan hade likadan!

Reflexdetaljerna som gjorde vinterjackan lite extra

Årets höstrock var billig men har inga reflexer. Nu var jag inte lika kreativ och energisk så det fick bli lite enklare detaljer. Passa in på rocken ska de i alla fall tänkte jag. Såhär ser den ut.

 Så, nu gott folk är det bara att piffa upp dina ytterkläder med passliga reflexdetaljer! Gör det bums så syns du i trafiken och klarar livhanken till våren!

Jag har alltid gillat att sjunga och har sjungit i kör sedan barnsben. Som ung vuxen kom jag att ta sånglektioner och tyckte väldigt bra om det. Sen kom det andra saker emellan och sånglektionerna fick ligga på hyllan. Nu, den här hösten, bestämde jag mig för att jag vill börja sjunga ”på allvar” igen och avtalade med min första sånglärare Hanna, om att återuppta sånglektionerna.

Instagram-bild

Jag har planer på ett stort projekt på vårvintern så det är riktigt målinriktad undervisning som gäller nu. Senaste sånglektion fick jag sjunga ”rrrrr” som gled mellan två toner. Uff. Mycket teknik och hållning att tänka på! Puta med munnen! Använd mellangärdet! Inte så mycket volym! Hanna kör hårt med mig och det tycker jag är bra, för då utvecklas sångtekniken.
Så där stod jag och sjöng ”rrrrr” om och om igen, högre och högre, tills rösten skar sig och sen ändå lite högre. Så utbrast Hanna: det där var trestrukna C! Visst kände jag att det var högt men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att jag skulle kunna sjunga så högt! Jag kan väl nog med gott mod kalla mig för sopran, men så högt som trestrukna C klarar jag inte i vanliga fall. Jag tror ändå att mitt register omfattar ungefär 2½ oktav nu.

Tre veckor utan livstecken från Westerbacka! 
Vart tog den tiden vägen?

Ja, ärligt talat så har den gått åt till min nya livssituation.

Jag skrev lite kort om vad jag planerade i våras (klicka här för att läsa det) och nu har det då blivit till verklighet. Jag är alterneringsledig från jobbet och studerar på Åbo Akademis teologiska fakultet. Jag är gulnäbb och samtidigt i nivå med andra årets studerande, tack vare mina ÖPU-studier.

Det är spännande och roligt och jobbigt. Det är länge sedan jag studerat nåt och jag har aldrig studerat på högskolenivå så det finns en del att bita i. Jag har börjat med hebreiska, engelska, religiös fostran och kyrkorätt. Hebreiskan kräver massa självdisciplin och pluggande, engelskan och kyrkorätten är intressanta och jag lär mig nya saker medan religiös fostran är riktigt, riktigt kul. Sen har jag en hel massa läsande framför mig som jag inte ännu riktigt vet hur jag ska bita i men ”kommer tid, kommer råd” har jag tänkt.

Det allra roligaste är alla nya trevliga människor jag lär känna!

Så det är här bakom domkyrkan (från Nylandsgatans håll sett) jag håller till för det mesta så det kan hända att det blir lite glesare bland inläggen i den här bloggen en tid framöver.

Ibland undrar jag om jag borde hålla hårdare på min ”lär-dig-säga-nej” linje men sen igen så kan man inte säga nej bara för att säga nej. Jag vill ju göra roliga saker! Att fotografera och att redigera bilder är kul så när förra charmtrollets moster bad mig fota hennes barn sa jag: javisst, jag kommer!

Det blev en vacker dag i trädgården och barnen gillade att få min uppmärksamhet och att bli fotade. Det är annorlunda att fånga två spjuvrar på bild än att ha bara ett litet barn framför kameran. När de dessutom helst vill retas med varann mest hela tiden så gäller det att lugna ner och fånga de glada minerna. Utmanande ja, men jätteroligt på samma gång!

Att barnen är lite äldre gjorde att jag kunde be dem posera si eller så, med en ettåring är det inte så enkelt, och det gjorde stunden ännu roligare!

Ibland blir det fint med en lugn posé men ibland kan det bli lite upp-och-ner! Att variera är roligt och ger fina collage-bilder när man kan kombinera de olika stilarna! Det att jag den här gången fotade färre bilder av två barn än jag tidigare gjort av ett och ändå hittade flera lyckade bilder i bildskörden tycker jag att visar på att jag lärt mig någonting och nu behärskar situationen och kameran bättre. Som en viss guru påpekat så är det bara att öva, öva och öva för att få upp färdigheten…

Men för er som nu räcker upp handen och anmäler er som frivilliga övningsobjekt måste jag tyvärr säga att den här hösten går till att öva hebreiska o annat trevligt. Jag ska koncentrera mig på annat nu än på att fota för jag siktar inte på en karriär som yrkesfotograf, det överlåter jag åt Creatella, Dan och andra.

Kommer du ihåg det här?

 Det var i maj 2012 som jag grävde bort jorden ur rutan jag tänkte förvandla till ört-trädgård. Jag tänkte göra ett fint rutmönster av bräder i rutan och ha gångar och odlingsrutor. Så där vackert som man ser på bilder…

Dessvärre tappade jag intresset och jorden blev att tå på hög och rutan stod tom. Tanken var god men inte tänkt ända till slut.

Den här sommaren tröttnade gubben på att se på eländet och började åtgärda problemet. Vi hade några dispyter om hur det hela skulle se ut till slut men var överens om att jorden jag grävt bort inte var optimal för att odla i. Full av ogräsfrön var den och dessutom hård och svårarbetad. Fram med grävmaskinen igen. Denna gång med gubben bakom spakarna. Han jämnade ut bottnet och flyttade undan överskottsjorden. Där högen hade stått jämnade han ut till en fin gräsmatta. När rutans botten var jämnt bredde vi ut en jordbyggnadsduk för att eliminera ogräsets möjligheter att ta sig upp i odlingarna. Vi  kom överens om att bygga odlingslådor som kommer upp en bit för att förenkla odlingen och gjorde en ritning. Jag mätte upp lådorna och beställde materialet. Sen var det bara att bygga en prototyp, konstatera att den var duglig och sen serietillverka 11 + 4 lådor till. Huhhu, vilket jobb! Ännu återstår en hel del jobb och jord måste köpas men med lite tur och mycket ork ska vi ha en fin ört-trädgård i nästa vår!

Längst till vänster i bild är alla fyra lådor i hörnet så som de ska vara. Tre lådor saknas ännu och sen ska de fordras som lådan längst till höger med en typ av plast man brukar sätta runt sockeln på hus. Lådorna ska fyllas med jord och gångarna ska täckas med grus. Nätstängsel ska dras längs åkerkanten för att hindra viltet från att ha picknick i vår trädgård. Det finns mycket att göra ännu, men det känns som om vi skulle vara på ”den bättre sidan”

För några år sedan planterade jag några stackars små, ynkliga plantor i en rad. Plantorna är ”stulna” som sig bör och efter kanske 5 år har de nu tagit sig, rotat sig och tackar hjärtligt för denna knasiga sommar. Först trodde jag inte att de skulle överleva, när de väl tog sig lite mumsade hararna eller hjortarna på skotten, men till slut växte de till sig och då trodde jag att de inte skulle ge några bär men ändå kunna fungera som vindskydd för de andra bären.
I början av sommaren trodde jag inte mina ögon, kvistarna var alldeles vita av blommor och humlorna arbetade flitigt! De var fantastiskt vackra. Nå, jag tänkte på Paavos ”Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker!” och tänkte att inte blir det bär ändå. Men, för den som förväntar sig litet är glädjen desto större när det lyckas! Min rad är kanske 5 meter och redan har det skördats uppemot 5 kg bär! Kvistarna hänger så de nästan brister under tyngden av bären så ännu får jag skörda!

När jag fick höra att Robin Williams dött tänkte jag att det var ledsamt men egentligen påverkar det inte mig och mitt liv. Så är det. Jag kände inte honom och vi levde våra liv på olika sidor av jordgloben. Jag hörde att han tagit sitt liv för att han var deprimerad och missbrukade narkotika, vad som är sant vet jag inte och det spelar ingen roll. Det jag hörde fick mig ändå att börja fundera.

Det är inte alls bara Robin Williams som tagit sitt liv, det finns många tragiska dödsfall inom filmindustrin och musikbranschen. Michael Jackson, Elvis, Amy Winehouse, Whitney Houston och många många flera. Det finns precis lika tragiska dödsfall i vår närhet. I Pargas kunde listan göras lång med både unga och äldre som avslutat sina liv. Varje gång vi nås av budet om ett tragiskt dödsfall står vi handfallna med frågan varför? Jag har inget svar och det var inte dit mina funderingar tog mig när jag hörde att Robin Williams dött. Jag började fundera på hur lika vi människor är.

Du har säkert, precis som jag, någon gång funderat på vad du skulle göra om du plötsligt vann flera miljoner, om du var filmstjärna, om du var kunglig, eller om du fick allt du pekade på. Skulle du vara lycklig då? I funderingen utgår man från att så skulle vara fallet.

Du har kanske, precis som jag, upptäckt att ju mera pengar du har, desto mera gör du av med. Och här ligger en del av min upptäckt. Som människor är vi lika och har likadana behov och önskemål. Det spelar ingen roll om vi är rika som troll eller fattiga som kyrkråttan; vi behöver kärlek, närhet och bekräftelse ändå. Det spelar ingen roll om vi är vackra, firade stjärnor eller alldagliga, gråbleka arbetare. Inom oss finns samma behov, samma längtan.

Se dig omkring, tänk på de människor du har runt om dig. Tänk dig att de människorna är precis som DU. Ta för givet att de har känslor, önskningar, behov och blir glada eller ledsna av saker du säger och gör. När du i dina tankar sätter dig själv i deras ställe blir det svårare. Eller lättare att förstå. Lättare att välja att göra den människan glad eller åtminstone försöka att inte göra den ledsen.

Så Robin Williams, tack och rest in peace.