Westerbacka Story

Det är dryga två veckor sen jag skrev sist och det beror på att dessa två veckor har spenderats med att kurera en synnerligen irriterande och envis flunssa. Jag blev sjuk tisdagen 3 mars och tänkte att det är en vanlig flunssa som snart går över. Visserligen var det bihålorna som drabbades, men så är det vanligtvis när jag får flunssa. Jag kurerade med alla upptänkliga medikament och mot slutet av veckan kände jag mig lite bättre.

På lördag-söndag blev jag riktigt krasslig och ögonen murades igen av var. Så på måndag morgon den 9 mars ringde jag hälsostationen för att få en läkartid men blev tvungen att ta en tid i Pargas då inga tider fanns på närmare håll. Jag kom mig iväg dit och blev undersökt av en mycket trevlig läkare, Emad Afrasiabi, som skrattade lite åt mig då jag nu kapitulerade för flunssan och erkände mig besegrad. Han skrev ut antibiotika för bihålorna och ögondroppar för ögonen som var inflammerade och röda som om jag gråtit en vecka. Jag tänkte att NU reder det här upp sig och jag blir frisk.

Det har gått åt en hel massa halspastiller

 Min största oro var att jag hade en konsert inbokad i Korpo på lördagen! Jag bara måste bli frisk bums. Visst var jag lite krasslig i halsen under den här tiden men inte värre än att jag nog hade kunnat sjunga på lördag om jag bara blivit frisk snabbt. Men, på torsdag var jag ännu rejält krasslig och på fredag morgon var jag tvungen att ta beslutet att inhibera konserten för förutom att det gjorde rejält ont i halsen var rösten nu bara passlig för whiskey-dränkta hjärta-smärta-ballader på en rökig bar.
Jag kan inte direkt påstå att det kändes muntert, men som en vän krasst konstaterade: ”större stjärnor än du har tvingats inhibera”.

Fortfarande är halsen sträv och rösten krasslig och nu kan jag lägga till hosta på symptomlistan. Bihålorna är inte helt krya de heller och jag inser att jag antagligen inte hade nån större hjälp av antibiotikan, det är bara ögondropparna gjorde sitt som de skulle. Nu den 18 mars är jag inne på tredje veckan av flunssa – eller borde jag tala om influensa? Mest irriterande är att jag inte egentligen har haft feber på hela tiden. Min normal temp ligger på 36,6 och nu snurrar tempen på kring 36,8-37,2 förutom igår kväll när den steg ända upp till det fantastiska 37,4!

Jag mår inte bra men jag är inte heller riktigt sjuk. Jag känner mig uslig och är väldigt irriterad på att vara så här ur gängorna. Jag avskyr att gå på halvfart, vara handlingsförlamad och obrukbar! Jag vill bli frisk nu, genast, bums, med det samma!

Bebs81 från Ängsvalla fotade, det glömde jag ju i ivern. Kolla in hennes blogg!

Jag har spenderat helgen med att gå en kurs i Complete Vocal Technique (klicka om du vill läsa mera) med den duktiga Emmi Skaag som coach för jag har länge varit nyfiken på den här metoden. De sånglektioner jag tagit genom åren har varit i klassisk sång och då rör man sig inom ganska strikta regler för hur man ska sjunga. Jag har känt att det inte är riktigt där jag vill vara. Jag vill kunna sjunga allt möjligt och inte alltid förlita mig på den teknik som man använder när man sjunger klassiskt. Hittills har ju mina kunskaper räckt rätt långt och den klassiska tekniken hjälpt mig otroligt mycket men ändå, jag vill veta mera!

Så nu har jag gått en kurs i masterclass-format och det har varit otroligt intressant, lärorikt och givande. Att ställa sig framför klassen gjorde mig jättenervös. Det kändes lite löjligt för vi var ju alla där för att vi ville lära oss mera men då jag tyckte de andra var så sjuttons duktiga! Jag sjöng en gammal goding som hängt med i karaoke sammanhang, Bette Middlers ”The Rose” och eftersom jag inte hade direkta problem med den så fick jag testa att bygga upp en story runt den och sen sjunga utifrån den. Två versioner blev det och totalt olika. Den ena var tårdrypande och med så mycket känsla att jag själv började gråta och den andra utgick från en fed-up pessimist som sjöng för ett barn att barnet nog inte skulle tro att kärleken var så rosenröd. Det var intressant hur mycket det påverkar i vilka tankar man planterar sin sång!

Det jag mest bär med mig från kursen är att allt jag gjort hittills är helt bra. Jag får lita på att jag nog kan sjunga. Den klassiska sångtekniken är en bra grund att stå på men inte den enda saliggörande sanningen. Nu vill jag försöka sjunga nya sånger ur andra genrer och bredda min repertoar!

Jag har på senare tid börjat mer och mer fundera på mig själv och min uppfattning om mig själv. Det är kanske bekant med  självkänsla vs självförtroende som Anna på Hälsopartners i Sverige har skrivit om och det är nog så viktigt men ens uppfattning om sig själv innehåller nog mera än så. Jag har funderat på hur allt jag upplevt har påverkat bilden av mig själv. Det känns lite som när man sitter med ett tusenbitars pussel framför sig och det bara är en hög med mångfärgade bitar. På asken finns en bild av hur pusslet ska se ut men det känns som att bitarna är från nån annan låda, de ser annorlunda ut. Så är det kanske. Bilden jag har av vem jag är och hur jag är stämmer inte överens med bilden som andra har av mig. Har vi samma låda eller samma pusselbitar?

Så nu pusslar jag och försöker komma underfund med hurdan bilden blir. Kanske det är ett flerdimensionellt pussel med olika sidor?
På en tjejträff med mina väninnor från skoltiden kom vi att tala om våra minnen av hur vi hade upplevt skoltiden. Vem var mobbad? Vem var populär? Vem hade problem? Vem fick alla killarna? Vem var tyrann? Vi hade olika syn på en del saker och det fick mig att tänka på att det jag minns från skoltiden och mina upplevelser av händelser inte nödvändigtvis alls stämmer överens med andras uppfattning om det som hände. Det var en tankeväckande diskussion och plötsligt växlar pusselbitar färg. Det finns saker jag inte förstått och som nu kom i ett annat sken som gjorde dem mera förståeliga. Bilden skiftar ju flera pusselbitar jag lägger till.

Det finns en del pusselbitar jag tycker är fula. Jag vill helst inte att de ska passa in i mitt pussel alls men om jag lämnar bort dem blir det hål i pusslet och andra bitar förlorar sitt sammanhang. Jag få förlika mig med de fula bitarna och hoppas att de bär upp vackrare bitar istället. Det är ju så att man lär sig av sina misstag och förhoppningsvis inte gör om dem.

Sen misstänker jag att jag aldrig blir färdig med det här pusslet. Ju flera bitar jag får på plats desto flera behövs det för att få pusslet färdigt.

Igår var det då dags för min konsert. Jag var i god tid i kyrkan och vi, Ami, Alarik och jag, hade stämt träff kvart före fem för en sista genomgång av sångerna. Jag trodde vi hade gott om tid men tjugo över fem började publiken komma. Någon hade frågat mamma i hur pass god tid hen behövde komma för att få sittplats och vi skrattade åt frågan. Kvart före sex var de 68 programbladen slut och när klockan slog sex var kyrkan smockfull! Jag bara gapade och skakade på huvudet. Jag kunde inte förstå att så många ville komma och lyssna! Min första konsert och kyrkan är full!?!

Den här bilden knäppte jag med telefonen strax innan konserten och man ser hur hela framdelen av kyrkan är fullsatt. Det visade sig vara lika fullt hela vägen!

Första sången gick hyfsat men jag var verkligen nervös. Handen darrade som ett asplöv efter sången och det var bra att Sofie var konferencier och höll i den röda tråden under konserten. Jag är så lyckligt lottad att ha en så fin vän som funderade genom sångerna och skrev underbara texter. Jag har haft fullt sjå att öva sånger och tänka på sångteknik, få tag i musiker, sköta marknadsföringen och alla andra praktiska arrangemang.

Så efter ett par sånger till, som inte var riktigt lika nervösa, förflyttade jag och Ami oss till orgelläktaren och det visade sig vara genialt för mig. Jag hann lugna ner mig och få nervositeten under kontroll. Efter det kände jag mig lugnare men kände hur jag istället blev torr i strupen. Nervositeten hade påverkat mig så att stämbanden blev trötta. Jag klarade mig till slut och trots smärre missar, som det alltid sker i konsertsammanhang även för de riktigt proffsiga, så blev det en fin helhet som berörde många i publiken. Jag kunde se hur flera blev rörda till tårar och det är det finaste beröm jag kan få. Att min sång berör någon så djupt är en ära.

När konserten var slut fick vi rungande applåder och jag är verkligen glad att jag vågade steget att förverkliga min dröm om att ha en egen konsert. Jag är djupt tacksam för att Ami, Alarik och Sofie ville ställa upp och hjälpa mig, utan dem hade det inte blivit till någonting. Jag är djupt rörd och tacksam för alla som kom och lyssnade, utan publik hade det inte heller blivit till någonting. Jag skulle så gärna ha kramat om varenda en som kom och tackat dem personligen!

Det var ingen hejd på blomsterhyllningarna heller! Oj vilka fina buketter jag fick! Tack snälla alla ni som gav mig blommor! Nu får jag njuta av ett litet hav av blommor här hemma och mysa över hur fint det blev!

Tack till Guy Svahnström för den här fina bilden!

 När jag gick och lade mig igår kväll kände jag hur alla muskler slappnade av efter det otroliga nervositet jag byggt upp under de senaste veckorna. Det kändes bra.

Till alla dem som blev utan programblad:
Meddela mig så ska jag se till att ni får ett så här i efterskott, om ni vill ha!
Jag lägger även upp bladet i pdf-format, klicka här, så får ni ta en titt.

Igår kväll gick general repetitionen för konserten av stapeln. Några inbjudna vänner kom och lyssnade och jag är verkligt glad för det. Jag blev jättenervös helt plötsligt och föll tillbaka i gamla mönster vad gäller att sjunga. Halvvägs var jag så torr i halsen att Sahara hade känts uppfriskande. Nu gäller det att psyka mig till att hållas lugn och att komma ihåg allt jag lärt mig på sånglektionerna. Att vila passligt och definitivt inte få nån flunssa! Jag borde väl ta till mig och tro på alla lyckönskningar och försäkringar om att ”det går nog bra” som jag fått av vänner och bekanta. Det finns en otrolig välvilja i luften!

Lärdomar, lärdomar och det är ju så här det ska gå på ett genrep! Om allt går perfekt slappnar man av och tycker att allt är under kontroll och då är det premiären som floppar.

Sen hade jag den stora lyckan att ha fotografen Camilla Hynynen på plats och hon kan ju verkligen det här med att fotografera och plocka fram stämningen i stunden. Finfina bilder, inte sant! Jag är så glad att få dessa bilder som minnen från det här projektet! Gå och kolla in Createllas websida!

PS. När jag ser på den första bilden känns det helt overkligt. Det ser ju ut som en liten ensemble! Som riktiga artister! Och titta, där i mitten står jag! Det känns overkligt, helt overkligt.

Jag har blivit intervjuad och fotad och jag visste att artikeln skulle komma ut den här veckan men  att jag skulle få pryda pärmen hade jag aldrig kunnat tro! Klicka här om du vill läsa artikeln.

Ikväll blir det genrep och så på lördag smäller det! Många har frågat om jag är nervös men egentligen har jag inte varit det förrän idag. Jag vaknade kl 4 av att jag hade ont i benet och sen kunde jag inte somna om. Fjärilarna har tagit plats i magen och viftar omkring ordentligt. Tidigare har jag känt att det är spännande och jag har väntat som en unge på julgubben. En övning gick det inte så bra men nästa gick det hur fint som helst igen och jag har på nåt sätt ändå landat i en förvissning om att jag ska klara av att sjunga en hel konsert. Jag har tagit sånglektioner hela hösten och tränat ordentligt sedan nyåret så jag är i rätt bra sångkondition. Nu gäller det liksom bara att tro att jag kan…

Vaddå? 
Jo, vädret!

Jag är innerligen trött på den här vintern. Det känns som om det varit mulet i ett sträck sen slutet av oktober. Mörkt, rått, blött och isande vindar. Jag längtar efter vårvintern med lite snö, några minusgrader, torrt före och solsken. Gnistrande iskristaller i björkarna som glittrar underbart i soluppgången.

Om det inte går att få sådant väder den här vintern så kan den lika gärna ta slut bums och ”fastforwarda” till vår med spirande grönska, fågelsång och en sol som värmer skönt.

Nu är det två och en halv vecka kvar till min konsert. Du kan tro att det inte rör sig mycket annat i mitt huvud! På onsdag har jag två tenter men det känns inte som att de har så hög prioritet som de nog borde ha. Det är bara sång och sång och allt runt omkring konserten som snurrar i mina tankar. Lite har jag hunnit lugna ner mig redan. För ett par veckor var jag verkligen på helspänn och studsade upp och ner av förväntan och spänning. Jag var verkligen nervös för hur jag ska klara av att sjunga en hel konsert!
Jag har börjat motionera och sjunga flera gånger i veckan för att öva upp alla muskler jag behöver ha koll på när jag sjunger och jag känner att det har gått framåt. Min sånglärare uppmuntrar mig och säger att det går bra. Min utmaning är att sjunga med mindre kraft. Det finns en väldig volym i mig och jag har varit van att använda mig av den men nu fokuserar jag på att sjunga mjukare, med mindre volym , med mera känsla och ÄNDÅ behålla stödet, det som ger rösten fyllnad och fasthet. Det är svårt men roligt.
Sen är det takten. Jag har inget särskilt välutvecklat taktsinne och skall definitivt överlåta trummandet åt brorssonen. Jag behöver ju ändå kunna hålla takten i sångerna, så det får jag också öva på. Det är mycket att tänka på men när dagen D väl är här finns det inte tid att tänka så mycket. Då ska det sitta och bara flyta på. Tur att det är ett par veckor kvar!

I morgon sänds en intervju med mig i radion på kanalen Vega Åboland. Jag vet inte om jag ska sätta fingren i öronen och sjunga lalalala och låtsas som att radion inte finns eller om jag ska lyssna till vad jag pladdrat. Uff. Allt ger jag mig in på! Jag måtte vara galen! Men, vet du vad? Jag trivs med det så jag fortsätter det och bjuder på underhållningen.

Jag har länge velat få sjunga lite mera inför publik och att få hålla en egen konsert har varit en stor dröm. Så en dag förra sommaren satt jag i kyrkan och funderade på året som låg framför mig med alterneringsledighet och teologiestudier. Visst är ju studierna också en dröm som går i uppfyllelse men jag räknade snabbt ut att det kan komma en tid när det känns tradigt att plugga. Är jag en gång alterneringsledig, så är jag väl det för att ha roligt och göra annorlunda saker? Så jag bestämde mig för att se till att drömmen om konserten också går i uppfyllelse det här året. Jag var lite rädd att folk skulle tycka att jag är smått galen men jag bestämde mig för att de får väl tycka det då, det är inte mitt problem. Hittills har jag bara fått uppmuntran och glada tillrop så månne inte det blir riktigt bra till slut?

En del dagar tänker jag att jag är som Florence Foster Jenkins, självutnämnd näktergal, men kunde hon så kan jag väl också? Vem ska definiera vad någon kan eller får göra? Jag är övertygad om att chansen till en egen konsert är lika med noll om jag inte själv sätter igång och ordnar en. Någonstans måste man börja.

Så, den som vill och vågar är hjärtligt välkommen till Nagu kyrka på alla hjärtans dag och häng gärna med på kvällsbiten efteråt på Gästgifveri Martha! Repertoaren är säkert bekant från bröllop och begravningar och jag kan tro att sångerna berör och väcker minnen. (Snyftvarning!) Det är sånger som jag själv tycker väldigt mycket om och de handlar om de stora känslorna kärlek och sorg. Jag tänker mig att de känslorna är mycket nära sammanflätade och jag tycker att de går mycket bra att kombinera till en helhet. Ett smakprov kan man lyssna på här.

Det här är så spännande att jag konstant har fjärilar i magen och svårt att koncentrera mig på annat men det ska bli roligt, grymt roligt att få hålla en helt egen konsert. Ett stort tack på förhand till alla som ställer upp och hjälper mig förverkliga min dröm!

Det är otänkbart att man slår tillbaka med vapen mot någon som tecknat och publicerat en satirisk teckning, var det någon som sade. Nej, tänkte jag, inte alls otänkbart, egentligen fullt förståeligt.

https://twitter.com/davpope

Nu tror du väl att jag blivit knäpp, men läs en bit till.

När en person känner sig kränkt, känner att någon hånar en eller det man håller för heligt så bli man arg. Helt naturlig reaktion, inte sant? Så, när denna person står där och är arg, topptunnor rasande, så vill den ge igen, en riktigt ordentlig hämnd. Om man inte behärskar motståndarens vapen så tar man till de vapen man själv behärskar. Om man inte behärskar pennan så kanske man tar till en kalashnikov istället. Det är på samma nivå som i sandlådan. Om jag inte kan bygga ett finare sandslott än du så kan jag i alla fall sparka sönder ditt.

Jag tycker inte att det är rätt,
jag tycker inte att det är försvarbart,
jag tycker att vi behöver mera utbildning!
Vi behöver flera som Malala som vågar stå där och säga att det behövs mera skolgång för allt flera. Vi behöver mera förståelse för varandra och vi behöver respektera varandra och det var och en håller heligt. För när vi respekterar varandra så låter vi bli att, i yttrandefrihetens namn, håna och driva med varandras tro.