Det är en vanlig vardag. Jag sätter mig en uteservering med en kopp te och en smarrig kakbit utan att ha brått nånstans. Utan att ha dåligt samvete för nånting. Hur ofta gör jag det?
Det är en sak jag gör när jag är på semester, när jag är på resa men här hemma i vardagen? Nej. Det händer sig väldigt sällan.
Idag råkar jag vara i farten och mellan två programpunkter har jag flera timmar tid. Jag hittar inte några måsten så jag besöker ett café jag inte besökt tidigare och njuter av stunden.
Förstås behöver jag ha nåt för händerna så jag bloggar om stunden just i stunden. Jag kan trots allt inte bara sitta stilla och njuta. Så jag delar min stilla stund med dig, var och när du än sen befinner dig.
Det stora i det lilla. Att bara vara. Hur blev det nu så svårt?
Där står kyrkan mitt i byn. Jag njuter av utsikten.
Nästa vecka tror jag att jag ska ha lillan just då, kanske vi kan gå på kaffe alla tre?
Det låter ju som en god idé!