Äppel päppel pirum parum

Jag har gått länge och tittat på mina äppelträd och ett päronträd för de har mest påmint om kvastar som stått nedstuckna i marken. Ett träd har jag klippt bort vattuskotten på men de andra har jag inte rört på länge. Nu kändes det som att det var dags att ta itu med projektet. Katalysatorn var kanske det att min trädgårdsmästarutbildade syster var hemma över påsken och hon var villig att hjälpa mig reda upp kvastarna. Förutom kunskap har hon en passlig stege. Den här morgonen var det strålande solsken och lite varmare än tidigare dagar så det var riktigt roligt att sätta igång.

En del kvistar sågade syrran, en del sågade jag. Båda pustade vi och konstaterade att det är tungt att stå och såga uppåt. Mindre kvistar kunde vi klippa med sekatör men stora kvistar behövde sågas ner. Det var ju liksom ett tag sen jag senast tagit i med hårdhandskarna.

Värsta kvasten var päronträdet. Det står kvar bara för att jag tycker att den gamla stammen är så vacker. Den frukt som trädet ger är minimal, stenhård och svartnar på trädet. Så det trädet är nog bara en trädgårdsprydnad – när det är skött. Egentligen skulle jag kanske kunna låta trädet dö och plantera in en klätterväxt att pryda upp stammen med.

Det här ”lilla” äppelträdet flyttade vi på när vi byggde till huset. Det var gammalt redan då och det är ett under att det överlevde för då beskars rötterna riktigt rejält. Vi vattnade det med många tusentals liter vatten den sommaren och det rotade sig. Nu är det då snart 17 år sen vi flyttade trädet och det här är första gången (vad jag kan minnas) som det blivit beskuret sen dess. Det liknade också mest en kvast men börjar nu få formen av ett äppelträd. Beskärningen är på hälft för det behöver rensas så pass mycket att trädgårdsmästaren sa att vi tar resten i augusti så blir den inte så rysligt mycket vattuskott i sommar.

Tack Syster Yster för hjälpen!