Det blir lite glest mellan inläggen nu verkar det som. På ett sätt känns det som att vi inte har så mycket att berätta och samtidigt rusar livet på med jobb och aktiviteter så att bloggandet blir lidande. Kanske det ändå är förlåtligt för att det är sommar?
Småfiorna växer och utvecklas med en rasande fart nu. De är 5½ veckor gamla och springer, klättrar, hoppar och busar. Båda småfiorna dricker redan mjölk från fat men i dag har jag fått Sotis att äta lite fast föda. Hon slickade först ivrigt mina finger och tår så jag gned in dem med kattmat och så plötsligt åt hon lite. Det tar inte länge nu så äter hon säkert från matfatet. Båda busarna har sylvassa tänder som de gärna testar på våra finger och tår. Jag har stor förståelse för att Fia inte alls vill låta dem dia mera, för de tuggar säkert på spenarna. Ändå vill Murklan helst dia och han blir ledsen och skrikig när Fia stiger upp och går innan han diat klart. Det är inte lätt att växa upp, inte som en liten kisse heller.
Den här årstiden tänker jag ofta på hur lyckligt lottade vi är som bor på ”sommarstugan” året om. Huset är ju ingen stuga men att ha naturen och havet så nära ger känslan av att det skulle kunna vara en sommarstuga. 
I morse gick jag ut runt knuten och plockade jordgubbar till frukost. Det är en underbar vardagslyx! Någon klok person har någon gång sagt att ”Lycka är inte att få det man vill ha, utan att vilja ha det man får” Så jag försöker verkligen njuta av dessa små lyxigheter och påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag är. Jag tycker att jag både fått det jag vill ha och vill ha det jag fått! Så jag är ju dubbellycklig!
