Hjärtsnörp!

I går kväll prövade Fia lite smått på kattluckan. Vi hade varit ute en god stund igår på dagen och friheten lockade ännu på kvällen. Jag sa då åt henne att vi inte ska gå ut för det är mörkt och kallt där och hon nöjde sig med det. Jag tänkte lite att jag kanske borde låsa kattluckan men orkade inte göra det för jag tänkte att hon nog inte går ut ändå. Hon har visserligen lärt sig att acceptera lucka på sandlådan så konceptet är inte helt obekant. Jag ville ändå vara med och visa kattluckan åt henne ordentligt innan vi börjar med såna lekar.

I morse när jag steg upp fanns ingen Fia i huset. Med hjärtat i halsgropen ropade jag både ute och inne på henne. Manda gick mig i hälarna och sökte helt klart Fia. Jag måste åka iväg och gjorde det med tungt hjärta. Det var den katten det…

Mamma kom och ropade lite på förmiddagen. Grannen informerades om krisen. Pasi ropade med jämna mellanrum innan han måste åka till jobbet. Ingen katt. Det var den katten det…

Så när jag kom hem, sent på kvällen kom Manda emot mig till garaget. Jaha, tänkte jag, hon är tappert ute i regnet och söker. Hon som avskyr att bli blöt om tassarna. Så när vi traskade från garaget mot huset ropade jag åter på Fia. Mörkt, kallt, blåsigt och regn. Inget kul väder för en liten katt att vara ute. Det var med mycket litet hopp jag ändå ropade på henne.

Så när vi kommer nära huset och utebelysningen tänds ser jag en liten vit nos innanför kattluckan. Där inne i värmen sitter en liten Fia och undrar vad jag skriker för. Ett mirakel!

Var kattrackan har varit hela dagen är det ingen som vet. Har hon gömt sig inne eller har hon varit ute och fixat att hitta in genom kattluckan igen? Ja se, det vete katten!

PS. Kattluckan är stängd för natten.