Fröken Fia Snöflinga

Efter tre dagar i sitt nya hem leker livet för Fia Snöflinga. Hittills har hon fått spendera nätterna ensam i bastun för jag har helt enkelt inte litat på att hon är helt rumsren och färdig för möblerade rum. När vi är vakna och hemma låter vi henne springa hur hon vill i huset. Det är ett stort hus att upptäcka när man är en dryg tvärhand hög!

Fia är kelsjuk men lite skygg. Hon litar nog på oss väldigt mycket men hon saknar den där totala grundtryggheten och tilliten man har när man aldrig blivit utsatt för något hemskt. En människa behöver bedömas och förtjäna Fias förtroende innan hon är helt med på noterna. Ibland glömmer hon bort att vi är polare och smiter för säkerhets skull iväg till nåt gömställe som känns tryggt. Det har ju varit omtumlande dagar för henne också så det finns en hel del att processa och smälta innan det riktigt sjunker in att hon faktiskt, på riktigt, har ett hem och en familj nu.

Sen är det ju den där andra fyrfotingen som är så spännande! Det tycker de båda, förresten. Fia har förstått att det gäller att ligga lite lågt när hon försöker få Mandas acceptans. Bilden här ovan tycker jag är så rolig och gullig på samma gång.

Som vi alla vet går vägen till katters kärlek via magen och om det bjuds tillräckligt god mat kan man göra ett undantag och samsas. Manda har aldrig gillat att äta från samma fat som någon annan så det här ögonblicket är mycket ovanligt.

Fia har fått så mycket mat att hennes mage ser ut som en minifotboll. Vi har försökt att inte ge allt för stora portioner på en gång, för Fia hade inget botten i hur mycket hon skulle kunnat sätta i sig. Hon vräkte snabbt, snabbt i sig allt som fanns inom synhåll. Vilket är helt förståeligt för en kisse utan hem som aldrig kunde lita på att få mat flera gånger. Nu när hon är avmaskad har vi försökt mätta hennes ständiga hunger genom att ge henne mera mat än hon egentligen skulle behövt. Allt för att hon skulle kunna äta lugnare och våga lita på att man inte behöver äta allt som finns inom synhåll på en gång. Igår var första gången hon lämnade någonting alls kvar på tallriken. Idag har hon kunnat låta bli fatet med torrmat som står på golvet efter att hon ätit sin portion av helfoder. Betryggande är också att magen fungerar fint och det som går in i ena ändan kommer ut i andra, precis som det ska. Det tar sig och jag tror att det här blir riktigt, riktigt bra!