Jag efterlyste en modell att öva porträttfotografering på bland mina vänner på facebook och Sofie ställde upp. Vi hittade en dag som passade oss båda och jag fick gå lös med kameran. Oj, så vi skrattade! Sofie är en härlig modell som snällt ställer upp på nästan vad som helst. Det var jätteroligt och jag knäppte MASSOR av bilder. Som vanligt var största delen oskarpa, felexponerade, lustiga vinklar eller led av nåt annat knasigt. Det blev en handfull bilder kvar som jag var nöjd med och här kommer ett litet urval från vår eftermiddag i höstsolen.
Den här dagen var det ett härligt solsken och lite moln som seglade över himlen. Ibland var solen otroligt skarp och ställde till det med hårda skuggor. Ibland kom nåt stort moln och dolde solen så att det blev dystert ljus i bilderna.
Det var utmanande att fotografera och en assistent med diffusionsduk eller reflektionsskärm hade varit toppen. Vi körde naturell och försökte ta vara på det som gavs. Det är ju så man lär sig, tänker jag.
Klicka på bilderna så ser du dem i stort format.
Här vid havstranden var solskenet väldigt klart och solstrålarna bländade modellen så att tårarna rann. Ändå orkade hon le!
Här vid trädet gick solen i moln och bilden fick en trist ton. Det korrigerade jag så gott jag kunde hemma i datorn. Mera ljus, varmare toner, lite vignettering och voilá! Den ser ju helt okej ut, eller hur?
Så hittade vi en gräsmatta täckt av löv och blev som barn igen. När Sofie kastade upp löv i luften försökte jag knäppa av i rätt sekund. Det var inte alls nåt enkelt. Men ett litet löv fastnade i håret och titta så fint det blev! Hade vi försökt placera det där hade det garanterat sett konstigt ut…
De här två bilderna är ju egentligen samma bild. Jag gillar skarpt känslan i bilden. Visst ser det njutningsfullt ut? Man riktigt känner hur solen värmer i ansiktet!
Vilken gillar du bättre? Den i sepia eller den i naturliga färger?
