Bloggen står stilla. Det känns som att jag inte har så mycket att komma med för dagarna fylls mest av jobb, äta lite, slappa lite och gå och lägga sig. Trots den fina örtträdgården känns det som att jag inte har varken tid eller ork att engagera mig riktigt i trädgården den här sommaren. Blomlanden står orörda och jag suckar för mig själv över att de ser ut att behöva röjas med hård hand. Den växer ogräs och en del perenner har nästan konkurrerat ut sina grannar. Det stör mig att landen är så ovårdade.
Jag är ändå otroligt tacksam över åkgräsklipparen vi skaffade. Den underlättar gräsklippningen alldeles otroligt. Från att ha knuffat en liten gräsklippare i tre timmar kan man nu susa omkring och klippa allt på en timme – trots att vi nyss anlagt 200 kvadratmeter gräsmatta till. Det som jag tror att gräsmattorna kommer att gilla bäst är det att vi nu lämnar kvar gräsklippet. Den lilla klipparen har samlare och allt gräsklipp togs bort från gräsmattan. Nu är det bioklipp som gäller och gräsklippet blåses ner tillbaka i gräsmattan som näring. Det ska förhoppningsvis mota bort mossan.
Huset skulle behöva städas och fönstren tvättas. Byket blir liggande på hög. Det går trögt helt enkelt. Det känns att jag inte har någon semester den här sommaren. Jag hade en del i maj och kommer att ha en del i september men alla mina semesterdagar går åt till studierna. Jag klagar inte egentligen men kan nog ändå erkänna att jag saknar en ledig månad på sommaren utan egentliga krav. Fast, jag tröstar mig med Predikarens ord: ”allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen” och med att jag har en vecka i Taizé att se fram emot.
Jag längtar ut. En gång per sommar behöver jag få njuta av vårt härliga hav.
Den här bilden är från körens utfärd till Jurmo ifjol.
