Igår träffades en stor del av min gamla studentklass. Vi hälsade på i gymnasiet och delade minnen för att sedan fortsätta på restaurang Kamu. Det var verkligen en jättelyckad träff och själv kröp jag i en lånad säng kl 04.00! Jag kan inte påminna mig när sist det skulle ha blivit firat så sent inpå morgontimmarna! Det kändes faktiskt lite som att vi inte ville släppa taget och skiljas åt.
Jag kände mig lite nördig, för jag hade förberett ett litet tal. Det var många som tackade för talet. Så kul, för det blev faktiskt det ända talet på hela kvällen! Jag publicerar det så får du se vilka tankar jag hade inför träffen.
Jag visste inte riktigt om jag ville komma hit idag. Det kändes lite jobbigt faktiskt. Jag funderade lite varför det kändes så, för jag visste ju att det är gamla vänner jag skulle träffa, vänner som är hur trevliga och roliga som helst. Men, jag insåg att det var mitt gamla jag inte ville konfronteras med. Jag tyckte inte så väldigt om mig själv under gymnasietiden, det var en jobbig tid. Det är jobbigt att vara ung. Det är så mycket som förväntas, det är så mycket man ska hinna med, det är så mycket man ska ta beslut om som man egentligen inte vet om det är vad man vill. Idag när vi ser tillbaka på vår ungdom kan vi drömma oss tillbaka och tänka på att allt var så mycket lättare då.
Idag har vi erfarenhet, vi känner oss själva ganska bra och vet vad vi vill och tycker och ungdomen ser i retrospektiv ganska oskyldig och enkel ut. Det var den inte då, för tjugo år sedan. Då var det jobbigt och så många saker var faktiskt hela världen då. Sånt där som att killen jag gillade inte var intresserad, kläderna inte hade rätt märke eller ett prov inte fick det vitsord jag förväntat mig ja, eller hur man skulle lyckas få tag i alkohol till gymnasiefesten. Det kunde vara en total katastrof.
Idag funderar vi på bostadslån, köpa ny bil eller inte, hur ska ungarna uppfostras, hur ska våra åldrande föräldrar klara sig. Det är inga små frågor men det var inte våra frågor då heller fast de ser ut så idag.
Nåja, jag lever på ett sätt i året efter gymnasiet igen. Jag är gulis vid Åbo Akademi och det är väldigt intressant och roligt. På ett sätt försöker jag ta vara på allt det där som jag inte gjorde då för tjugo år sen men å andra sidan känns det väldigt bra att ha lite livserfarenhet med sig. Mina studiekompisar är på väg ut i livet och tampas med alla de frågor vi gått igenom för länge sen. Jag är glad att inte behöva gå igenom den osäkerheten igen utan nu plockar jag russinen ur kakan och dricker skumpa därtill.
Ungdomen är förslösad på de unga och fyrtio är det nya tjugo.
Skål för oss, evigt unga studenter!
Skål för oss, evigt unga studenter!
