Igår var det då dags för min konsert. Jag var i god tid i kyrkan och vi, Ami, Alarik och jag, hade stämt träff kvart före fem för en sista genomgång av sångerna. Jag trodde vi hade gott om tid men tjugo över fem började publiken komma. Någon hade frågat mamma i hur pass god tid hen behövde komma för att få sittplats och vi skrattade åt frågan. Kvart före sex var de 68 programbladen slut och när klockan slog sex var kyrkan smockfull! Jag bara gapade och skakade på huvudet. Jag kunde inte förstå att så många ville komma och lyssna! Min första konsert och kyrkan är full!?!
Den här bilden knäppte jag med telefonen strax innan konserten och man ser hur hela framdelen av kyrkan är fullsatt. Det visade sig vara lika fullt hela vägen!
Första sången gick hyfsat men jag var verkligen nervös. Handen darrade som ett asplöv efter sången och det var bra att Sofie var konferencier och höll i den röda tråden under konserten. Jag är så lyckligt lottad att ha en så fin vän som funderade genom sångerna och skrev underbara texter. Jag har haft fullt sjå att öva sånger och tänka på sångteknik, få tag i musiker, sköta marknadsföringen och alla andra praktiska arrangemang.
Så efter ett par sånger till, som inte var riktigt lika nervösa, förflyttade jag och Ami oss till orgelläktaren och det visade sig vara genialt för mig. Jag hann lugna ner mig och få nervositeten under kontroll. Efter det kände jag mig lugnare men kände hur jag istället blev torr i strupen. Nervositeten hade påverkat mig så att stämbanden blev trötta. Jag klarade mig till slut och trots smärre missar, som det alltid sker i konsertsammanhang även för de riktigt proffsiga, så blev det en fin helhet som berörde många i publiken. Jag kunde se hur flera blev rörda till tårar och det är det finaste beröm jag kan få. Att min sång berör någon så djupt är en ära.
När konserten var slut fick vi rungande applåder och jag är verkligen glad att jag vågade steget att förverkliga min dröm om att ha en egen konsert. Jag är djupt tacksam för att Ami, Alarik och Sofie ville ställa upp och hjälpa mig, utan dem hade det inte blivit till någonting. Jag är djupt rörd och tacksam för alla som kom och lyssnade, utan publik hade det inte heller blivit till någonting. Jag skulle så gärna ha kramat om varenda en som kom och tackat dem personligen!
Det var ingen hejd på blomsterhyllningarna heller! Oj vilka fina buketter jag fick! Tack snälla alla ni som gav mig blommor! Nu får jag njuta av ett litet hav av blommor här hemma och mysa över hur fint det blev!
Tack till Guy Svahnström för den här fina bilden! |
När jag gick och lade mig igår kväll kände jag hur alla muskler slappnade av efter det otroliga nervositet jag byggt upp under de senaste veckorna. Det kändes bra.
Till alla dem som blev utan programblad:
Meddela mig så ska jag se till att ni får ett så här i efterskott, om ni vill ha!
Jag lägger även upp bladet i pdf-format, klicka här, så får ni ta en titt.