Jag kom att tänka på arvegods eftersom en god vän nyligen mist en äldre släkting och nu fått överta något av dennes tillhörigheter. Ja, jag tänker inte på stora ekonomiska arv utan på saker och ting som påminner oss om de som gått bort.
Jag har själv ärvt en fin servis efter min pappas kusin, som jag mig veterligen aldrig ens träffat! Den berör mig inte egentligen men jag har annat arvegods som jag är mycket glad över att ha fått ta hand om. Min mans mormors gamla väggklocka och kaffekanna är jag glad över att ha i vårt kök. För mig är de praktiska saker som fyller sin funktion utöver att de är en länk till en svunnen generation.
 |
| Världens bästa serveringskanna för kaffet |
Svärmor var även hon glad över att jag ville ha dessa saker trots att min man inte tyckte att de var så viktiga. Det känns bra att släktklenoder uppskattas, vårdas och får sprida glädje i ett nytt hem. Likaså är jag glad över de gamla härliga linnehanddukar som jag har efter mammas farmor och min mormor. Ja, egentligen är jag glad över alla praktiska föremål som får följa med i släkten och som påminner om människor som betytt mycket för mig. De här sakerna är ju handgripliga länkar till svunna tider. När jag rör vid dem vaknar minnen och människorna känns närvarande även om de varit borta länge.
Så min slutsats är att det inte är fel att glädjas över arv, inte när arvet är ett handgripligt minne som binder samman generationer. Fel, tycker jag, är när man gläds över vunna tvister där arvet blivit till en spricka i familjen. Eller när arvet blir till huvudsaken och när man väntar på att någon ska dö bara för att man ska komma åt arvet. Som en i trakten välkänd prost lär säga; ”det är bara världsliga ting” och såna tycker jag att man inte ska ställa framom människor och relationer.
Amen to that. Eller då andra är missundsamma och vill ärva bara för att nån annan inte ska få glädje av det.