Jag har idag haft nöjet att knäppa just etthundraåttiotvå bilder av en liten charmör som var på toppenhumör. Åh, han e så go!
Men fotografen. Håhhå.
Hon borde ta sig tid att jobba med sin kamera mycket, mycket mera för att få till de bilderna hon vill ha. Det var grymt roligt att ha en liten skrattgubbe framför kameran som glatt och nyfiket tittade rakt in i linsen utan den minsta lilla rädsla för hur han skulle bli att se ut på bild. Det blev att knäppa, knäppa, knäppa bilder utan ett egentligen veta hur de blev att se ut. För det gick undan. Inget sofistikerat riggande av kameran med funderingar på slutartider, skärpedjup och kompositioner när lilla herrn vände och svängde och rörde på sig mest hela tiden. Uff. Dessutom kände jag mig ju ändå lite stressad inför uppgiften att producera printbara bilder. Jag vet ju att jag inte är så proffsig, jag har bara en fin kamera. Men även en blind höna kan pricka nåt frö och ibland kan det bli nån riktigt fin bild i förbifarten.
Så med föräldrarnas tillåtelse presenterar jag den bild jag gillar bäst. Skärpan är just på rätt ställe och jag gillar att det är en så nära bild. Charmören ser samtidigt väldigt baby-aktig och gubbig ut, tycker jag. Tänk om det blivit etthundraåttiotvå bilder som den här!
