Jag hade svårt med finskan i skolan. Jag var jätteivrig att få börja lära mig finska när jag började trean men innan året var till ända avskydde jag lektionerna. Jag vill inte säga att jag avskydde språket, jag avskydde sättet jag skulle lära mig det på. Det fungerade inte. Inte på trean, och inte någonsin under alla mina skolår. Men jag visste att det var ett språk som jag behövde erövra. Jag valde att gå bilskolan på finska. Jag försökte bli bättre på detta krångliga språk. Jag fick mitt körkort men finskan var fortfarande knepig. Efter gymnasiet sökte jag till flera finska skolor och för säkerhetsskull en svensk. Jag kom faktiskt in till en finsk men när jag även kom in till den svenska fegade jag ur och valde den. Jag hade tänkt att en finsk skola kunde vara som ett utbyteselevsår, fast inom landet. Suck, att jag fegade ur! Tänk vilken erfarenhet det varit att dra iväg till den purfinska skolan! Men, jag är glad för den svenska skolan också, jag lärde mig en hel del där med, men inte finska.
När jag var 20 år köpte jag hus. Ett litet ruckel som kunde kallas renoveringsobjekt med potetial. Det var inte egentligen dyrt, så här när jag ser tillbaka, men då kändes det som ett jätteansvar. Jag band mig till hemknutarna och jag har inte ångrat mig. Det var mitt val men ibland undrar jag vad jag gjort om jag inte slagit ner bopålarna så hårt. Jag var ju så ung! Sen var det en hederssak för mig att klara mig och mitt lån. Jag jobbade lite här och där och träffade min man. Mitt ruckel blev vårt projekt och till slut hade vi gjort ett riktigt fint hus av det. Jag lärde mig en hel del under åren, till och med finska!
Hjärtat har ju inte fel, men om man alltid kan följa dess känsla? Njae. ? Mitt viskar i allafall rätt så ofta nuförtiden. Men jag vet ej hur reagera, vad göra. Hur orka känna… Vill jag ens? Kramar åt dig! Viveca
"Hur orka känna… Vill jag ens?"
Så mitt i prick, Viveca!