Jag satt i kyrkan och såg på alla ljus som tändes för de som gått bort sen förra årets allhelgona. Det var många jag kände som nu representerades av ett tänt ljus. Det kan gå så fort när någon slinker iväg från den här världen och man är inte alls beredd på det.
Det här året är det ingen riktigt nära som gått bort men ändå en hel massa härliga mänskor jag saknar. Det tändes ljus för klasskompisens mamma, för den gamla kyrkvaktmästaren jag minns från barndomens kyrkogång och hans fru, för skolkompisens pappa som jag åkte fraktbåt med, för kulturbäraren jag beundrade och faktiskt gestaltat i en revy och för många andra kända och okända människor. Det försvinner människor jag inte skulle vilja sakna men så är livets krets att vi alla en dag går bort. Som tur är kommer det nya människor att lära känna som berikar ens liv.
