Ex tempore

När jag var liten kunde vi, mamma, pappa och jag, sätta oss i bilen en vardagskväll för att köra iväg o se om Brita och Ole var hemma. Var inte de hemma så körde vi vidare för att se om nån annan familj var hemma. Oftast var det nån hemma nånstans så vi fördrev kvällen tillsammans. Alltid var det inte så väldigt kul för mig för det var inte alltid en barnfamilj vi besökte men på nåt sätt fördrev jag också tiden. Ibland dök vänner upp hos oss – oanmälda för att se om vi var hemma.

Ingen frågade efter att huset skulle vara tip-top-städat, alla hade sina hushåll på sitt sätt. Man rymdes ju ändå att sitta nånstans. Ingen frågade efter stora dukningar utan en påse bullar och nån torrkaka fiskades upp ur frysboxen och kex fanns vanligtvis i skåpet. Varje husmor med självaktning såg till att ha nånting hemma ifall det kom nån. Hade man inte annat så brukade det finnas smörgås eller ett paket glass.

Med tiden tror jag att mamma ringde före och frågade om vännerna var hemma och meddelade glatt att vi var på väg. Då hann husmor tina bullarna från boxen innan vi kom, men inte städa hela huset och baka sju sorters kakor. Ibland hann hon (för det var nog alltid hon) vrida ihop en paj eller en kladdkaka. Men ändå, det var snabbt påkomna visiter som alla uppskattade för det mesta.

Idag är det ingen vits att se till att ha nånting hemma ifall det kommer nån, för idag ska alla träffar avtalas långt på förhand och bjudningen blir därefter – ofta allt för stordådig. Jag saknar tiden när folk bara satte sig i bilen och for iväg för att se om nån var hemma.

En gammal bild av oss får illustrera.

Jag har några få vänner som kan den här konsten, att bara dyka upp eller ringa typ en halv timme före bara för att kolla att vi är hemma. Då fiskar jag upp en påse bullar ur boxen eller vrider ihop en paj eller bjuder på knäckebröd med smör och ost.

Även om många verkar ha uppfattningen att jag lever ett mycket aktivt liv och flänger omkring här och där så sitter vi oftast hemma och ugglar om kvällarna. Inte kommer vi heller oss för att åka iväg för att se om nån är hemma. Så alldeles ärligt, om det känns så, kom på besök! Ex tempore. När du är ”in the neighborhood”. När du har tråkigt. Jag lovar inte att det är tip-top-städat men jag lovar att det finns en plats att sitta ner och prata bort en stund. Jag lovar också att trolla fram nåt att tugga på. För jag har en gen av ”husmor med självaktning”.

Om Janette

...med många järn i elden... Jag tycker om när det händer och planerar ständigt nytt. Ibland behöver jag få vara ensam och ladda om. Musik, fotografering, trädgårdsarbete och att experimentera i köket är positiva laddningar i mitt liv, liksom min familj och våra katter.
Det här inlägget postades i Familj & Husdjur, Mat & Smaker, Tankar & debatt, Vänner. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ex tempore

  1. Zyz skriver:

    sååååååå enig i det du skriver! Saknar också ”den gamla goda tiden”, då när ”allt” var så där passligt opretentiöst och jordnära!

  2. Ann- Marie Pettersson skriver:

    Så bra skrivet Jätte. Vem vet kanske vi dyker upp nån gång skulle va så roligt att se ett ställe det ser så jättemycket ut. Glad midsommar till er.

Kommentarer inaktiverade.